Att vissla fram evangeliet

I söndagens Sv.D. finns i kulturbilagan en intressant recension "De visslar fram ett språk" av den amerikanske språkforskaren Daniel Everetts bok Language: The cultural tool.  Everett har – först som missionär, sedan som språkforskare – tillbringat ett stort antal år bland Pirahā-folket i Amazonas djungler. Hans stora upptäckt var att pirahā-språket t.ex. saknar räkneord och färgord men i stället äger möjlighet att med sång, hummanden, tjut och visslingar framföra ett budskap. Många begrepp som vi tar för givna saknas helt medan pirahā å andra sidan har en extremt rik vokabulär när det gäller allt som rör naturen. Att under sådana förhållanden verka som bibelöversättare – vilket var Everetts ursprungliga uppdrag – ter sig naturligtvis omöjligt. Uppdraget slutade inte bara som ett misslyckande utan också med att Everett själv blev ateist på kuppen.

I den recenserade boken framför Everett teorin att språket inte bygger på en medfödd, universell grammatik – något som hävdas bl.a. av den kände lingvistikern Noam Chomsky –  utan i stället utvecklats som ett verktyg för att lösa praktiska utmaningar som att få mat på bordet och att leva ett bra liv. Här finns onekligen en förbindelse med Heidegger, som i sin spåkfilosofi menar att talet inte utvecklats för att beteckna saker och ting utan för att organisera tillvaron som möter oss (se mitt blogginlägg den 12/6 2012: En filosofi som står öppen mot det outsägliga).

Hur går det då att bedriva mission i ett sådant sammanhang? Det säger sig självt att det inte gärna kan börja med en bibelöversättning, ett företag som från början är dömt att misslyckas. Mycket talar för att missionen här som i så många andra sammanhang måste börja på det personliga planet genom inlevelse och medkännande för att övergå i handling mer än i ord. Evangeliet är inte bundet och begränsat till abstraktioner och teologi utan kan uttryckas också i handling, något som inte bara Jesu liv utan också sakramenten påminner oss om.

Några ord om ordet "anständighet"

Med anledning av Raoul Wallenbergs 100-årsdag publicerade Sv.D. den 4 aug. en intervju med hans medarbetare Gabriella Kassius, som vid tiden för Wallenbergs räddningsaktion var en ung 21-årig frivilligarbetare på svenska legationens humanitära avdelning i Budapest. Till hennes minnen hörde bl.a. det tillfälle då Wallenberg i vrede mot några kontrollerande SS-officerare lyfte sitt tunga skrivbord  så att lådorna for ut och vrålade "Raus" (Ut härifrån!). SS-officerarna sprang ut och fick inte ens med sig sina uniformsmössor! Intervjun är i sin helhet läsvärd, men vad som lämnar ett kvardröjande intryck är slutorden från Kassius: "Om han vetat att han skulle kallas hjälte hade han nog blivit rasande. Han skulle ha sagt att han handlat av vanlig anständighet: 'en anständig människa kan inte göra annat än vad jag gör'".

Vad som slår mig är att ordet "anständig" i vår tid fått en annan, en mycket ytlig, ofta negativ klang. En "anständig" människa betraktas med största misstänksamhet. Det är en människa som anses anpassa sig till ett mönster och sakna individualitet. "Anständighet" betraktas därför mer som en last än som en dygd. Bakgrunden är naturligtvis den individualism som präglar vår tid. Där individen står i centrum, individen med sin självuppskattning, sin egocentricitet, sin narcissism, sin infantilism, där upplevs "anständigheten" som ett hot.

I synnerhet sammankopplas "anständighet" med sexualmoral. Den som är "anständig" betraktas närmast som sexualfientlig. Återigen är det vår tids sexualliberalism som anger tonen. Varje försök att definiera sexualiteten utifrån någonting annat än individens självtillfredsställelse och njutning är ett hot mot sexualliberalismen. Alltså ges anständigheten den negativa klang av sexualfientlighet som den inte förtjänar.

Det är därför hög tid att återge anständigheten dess rätta innebörd, den anständighet som Raoul Wallenberg ger uttryck för när han säger att det är anständigheten som driver honom till att rädda judarna undan nazismens gasugnar.  Anständighet har nämligen i första hand inte med det egna jaget att göra utan med medmänniskan. Det är inte jaget utan medmänniskan som står i centrum. Anständighet innebär respekt för medmänniskan, respekt för hennes människovärde, hennes egenvärde. Den anständiga människan är den som stannar upp inför medmänniskan, som inte behandlar henne som ett "ting", som respekterar hennes personlighet så att den inte blottställs i skam, förödmjukas i högmod eller förnedras i orättfärdighet. Kort sagt: anständigheten är ett försvar för människovärdet, i första hand medmänniskans men som ett resultat av detta också det egna människovärdet. Anständigheten fordrar både mod och mognad. Anständigheten är inte en last utan en dygd.

Jag påminns om detta när jag läser Cordelia Edvardsons kolumn Dags för moralister att bekänna färg. Driven av anständighet tar hon upp den oanständiga utställningen Body World i Södertälje, oanständig därför att den förnekar människovärdet och gör människan till just ett "ting" som man betalar för för att få betrakta.