Jonathan Ekman, styrelseordförande i Livets ord och son till Ulf och Birgitta Ekman, som meddelat sin avsikt att konvertera till katolska kyrkan, har på sin blogg tagit till orda i en angelägen fråga, nämligen om hur kristna människor i olika kyrkor och samfund talar om sina medkristna i andra kyrkor och samfund. Han finner att delar av frikyrkligheten ofta uttalar sig mycket fördomsfullt inte minst mot katolska kyrkan, som man identifierar med Uppenbarelsebokens tal om ”den stora skökan” (Upp. 17-18). Blogginlägget är numera borttaget men finns refererat i tidningen Dagen, som också har ett inlägg av Carl-Henrik Jaktlund, som delvis ger Jonathan Ekman rätt.
Det är ingen tvekan om att Ekman här rör vid en öm punkt. Identifikationen av ”den stora skökan” med den katolska kyrkan är visserligen av gammalt datum men inte äldre än medeltiden, där den användes av olika mot den katolska kyrkan fientliga grupper. Något som helst bibliskt stöd finns naturligtvis inte, allra minst i Uppenbarelseboken själv, där ”den stora skökan” tvivelsutan står för den dåtida romerska kejsarmakten och dess avgudadyrkan.
Det vore mycket vunnet om språkbruket kristna kyrkor och samfund emellan kunde renas från överdrifter och generaliseringar samt avsiktliga vantolkningar. Den viktigaste utgångspunkten för en konstruktiv dialog är att man anför vad motparten verkligen tror på med dess egna ord – inte hur man själv tolkar motparten.
