Nyponen glöder i den första frosten – som en brinnande buske. Den fuktiga dimman lägger sig som en grå filt kring de huttrande träden, vars löv sakta singlar till marken ett efter ett. Tranorna har för länge sedan lämnat sin nordliga utpost för sydliga nejder. Allting talar om livets förgängelse och död.
År efter år upprepas samma scenario fast i olika takt och vid olika tidpunkt. Endast människan tycks opåverkad skynda vidare till sitt värv utan rast eller vila – som skulle hon leva för evigt. Men också i henne gör sig förgängelsen påmind, till att börja med bara som en svag olust inför tanken på att allt kanske inte varar för evigt, en tanke som hon skjuter ifrån sig därför att hon inte har något alternativ. Men förgängelsen väntar på henne. Innan hon vet ordet av står hon inför det oundvikliga slutet.
Endast Gud är den som är. ”Jag är den jag är” säger Gud till Mose ur den brinnande busken (2 Mos. 3:14). Det låter som en ursäkt, som när människor säger ”jag kan inte rå för att jag är som jag är”, men i själva verket talar Gud om sin oföränderlighet och sin trofasthet. Han är oföränderligt densamme – från evighet till evighet, d.v.s. både före tidens början, under dess gång och efter dess slut. ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” säger Gud till Mose, en utsaga som Jesus hänvisar till när han talar om uppståndelsens verklighet. ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande” (Luk. 20:38). Hos Gud finns inte tiden eller rummet som särskilda kategorier, hos honom är allting samtidigt närvarande, det som varit, det som är och det som skall komma. Han finns före världens och tidens skapelse och han kommer att finnas också efter världens och tidens undergång. Han är den som är, ”himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker”, skriver aposteln Jakob (1:17). Det finns ingenting som är utom just Gud. Allting annat förgår och tar slut.
Det betyder också att allt är planlagt hos Gud redan före världens skapelse. Gud är ingen nyckfull gud som inom islam, där allt som sker, gott som ont, sägs vara uttryck för Guds vilja, som var och en skall underkasta sig. Gud är ingen tyrann som inte lämnar utrymme för människans egen vilja. Det viktigaste som kan sägas om Gud är att han är kärlek (1 Joh. 4:8), och om det är något som karakteriserar kärleken så är det att den väntar på människans eget svar.
Det som väckte Mose uppmärksamhet var att busken brann utan att brinna upp. Sådan är Guds kärlek, den brinner ständigt, den tar aldrig slut. Som törnbuske är den en förebild till honom som skulle komma för att bokstavligen förkroppsliga Guds kärlek när han krönt av törnen utgav sig själv på korset till försoning för våra synder. Gud uppenbarar också sitt nya namn "Herren" för Mose, det namn som i tidens fullbordan skulle användas också om Sonen, Kristus. "Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte" (2 Mos. 3:15).
