För att världen skall tro

Är det verkligen möjligt att kyrkan på nytt skulle kunna bli en enda? Ibland kan yttre omständigheter, vikande medlemstal eller sviktande ekonomisk bärkraft tvinga mindre samfund att gå samman till större enheter. Sådana sammanslagningar sker ofta under nya namn som inte längre får säga någonting om det historiskt förgångna eller om splittrande teologiska stridsfrågor utan i stället skall rikta blicken mot framtiden. Att en sådan sammanslagning under galgen skulle kunna leda till bestående enhet är nog ett önsketänkande. Utan tvivel kommer det med tiden att uppstå nya kontroversfrågor, som inte bara kan sopas under mattan utan tvingar till nya ställningstaganden, sekterism och i slutänden samfundssplittring.

Om det råder en stor samsyn mellan kristna kyrkor och samfund i frågor som rör Gud och Jesus Kristus, så kan motsatsen sägas gälla i fråga om den tredje trosartikeln, den som rör Anden och Kyrkan. Man kan gott säga att om man inte är överens i fråga om synen på Kyrkan så kan det heller aldrig bli någon Kyrkans enhet.  Synen på Kyrkan har gett upphov till de mest grundläggande kyrkosplittringarna, den mellan öst och väst och den mellan katolicism och protestantism. Den sistnämnda splittringen växte fram under påverkan av ett nytt  filosofiskt klimat som framför allt betonade individens roll i kontrast till kollektivets betydelse.

Kortfattat kan man säga att två kyrkosyner står mot varandra, kyrkan som en förening av individer, en organisation av troende eller kyrkan som ett organism för de troende. Den sociologiska synen på kyrkan som en organisation av troende karakteriserar framför allt de protestantiska samfunden. Den har mycket gemensamt med den demokratiska synen på staten, påverkas av dess utveckling och värderingar och kan i sin utrerade form identifieras med staten i form av en demokratisk folkkyrkosyn. Inför denna anpassning kan man påminna sig aposteln Johannes ord: ”Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom” (1 Joh. 1:15).

Mot denna kyrkosyn står den katolska synen på kyrkan som en organism. Den grundar sig på Jesu kallelse av de tolv apostlarna (Luk. 6:12-16) men också på hans utsaga om Petrus som den klippa på vilken han vill bygga sin kyrka (Matt. 6:13-19). När Jesus frågar apostlarna vem folket anser honom vara, får han diverse svar, men när Jesus frågar dem vem de själva anser honom vara, svarar Petrus i apostlarnas namn: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Berättelsen i sin helhet visar att Petrus som apostlarnas företrädare utövar sin funktion just som en lärofunktion mot villfarelser och missuppfattningar. En enad kyrka måste med nödvändighet utöva sitt vittnesbörd genom ett enat läroämbete. Att det inte handlar om Petrus personligen visar både hans förebråelse (Matt. 16:21-23) och hans förnekelse av Jesus (Matt. 26:69-75).

Hur viktig denna lärofunktion än är, är den aldrig tillräcklig för en enad kyrka. När Jesus i sin översteprästerliga förbön ber om kyrkans enhet ”för att världen skall tro på att du har sänt mig” (Joh. 17:21) handlar det inte bara om den yttre enheten utan också om den inre enheten, den som råder mellan Fadern och Sonen, d.v.s. kärlekens enhet. ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”. Aposteln Johannes har lämnat oss viktiga vittnesbörd om denna kärlek i sitt första brev, särskilt i 1 Joh. 4:16-21. ”Se hur de älskar varandra” var enligt Tertullianus det viktigaste intryck som hedningarna fick från kyrkans första tid. Så måste det vara än i dag.

Paulus utsagor om kyrkan som den kropp i vilken alla kristna är lemmar under huvudet Kristus (1 Kor. 12:4-13:13) ger oss en viktig tillämpning av kärleksbudet. Mot församlingens splittring ställer han kroppens enhet. De försök till en universell kyrkosyn som görs inom protestantiska kyrkosamfund bygger alla på tanken att kyrkans enhet skulle vara en osynlig enhet, som bara finns i idéernas värld. Därmed är tanken på kyrkans synliga enhet övergiven redan från början (se mitt blogginlägg: Kyrkans enhet – synlig eller osynlig?).  Men kroppens enhet måste vara en synlig enhet som tar sig uttryck i lemmarnas sammanhållning under ett huvud som också måste vara ett synligt huvud. Först så kan kyrkan genom sin enhet leda andra människor till tro (Joh. 17:21).

En utsträckt hand

Det har varit mycket tal om utsträckta händer under den gångna veckan. Händer som inte har tagits emot enligt den som säger sig ha sträckt ut sina händer. Vad betyder en utsträckt hand? Saken är inte utan vidare given. Allt beror på från vilken position som handen sträcks ut. Tiggaren som sitter utanför Ica Maxi sträcker ut sin hand från den nedersta positionen både bokstavligt och bildligt. Hon har själv ingenting att komma med utan är helt beroende av om vi svarar på hennes utsträckta hand med en gåva. Den som sträcker ut sin hand från en maktposition borde ha mycket att komma med, men om handen är tom, vad finns det då för anledning att gripa om handen eller att ge den en gåva? En förutsättning för att den utsträckta handen skall få något svar är att dess bärare stiger ned från sin maktposition, sväljer sin stolthet och befinner sig på samma plan som den som han sträcker ut handen mot.  Så länge som stoltheten lägger hinder i vägen för förödmjukelsen kan det inte utväxlas gåvor.

Ett annat modeord som präglat den gångna veckans politiska stormvind har varit ordet ”ansvar”. I sig självt är detta ord lika tomt och innehållslöst som den utsträckta handen. Ansvar för vad och ansvar mot vem? Ansvar för den egna positionen eller ansvar för det gemensamma bästa? Kan ansvar för det gemensamma bästa uppnås utan att offra egna maktpositioner? 

Det finns en utsträckt hand som inte kan missförstås: den genomborrade handen, Kristi på korset utsträckta och genomborrade hand. Även om Kristus är upphöjd på korset, så intar han ingen maktposition. Han har utgivit sig själv för oss, för vårt bästa. Detta måste också vara vår inställning som kristna, som människor och som samhällsmedborgare. Ingen har bättre formulerat detta än Paulus i Filipperbrevets andra kapitel: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”. Den utsträckta handen säger mer om hur våra utsträckta händer skall fungera än vad mänskliga ord kan göra.