Den enhet som Jesus ber om i sin översteprästerliga förbön (Joh. 17) är ingen annan enhet än kärlekens enhet. Hur mycket man än tillskriver sitt eget samfund eller sig själv trons fullhet, så är denna fullhet inte fullkomlig om man inte också äger kärlekens enhet till sina bröder och systrar i andra samfund. "Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro, så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting" (1 Kor. 13:2).
Kärlekens enhet har sin grund i Faderns och Sonens enhet i den helige Ande redan före världens skapelse, denna enhet som Jesus också kallar för ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till, ”Joh. 17:4). Andens enhet är att älska alla kristna bröder och systrar, också dem som genom deras vittnesbörd kommer till tro. Ja, i slutänden är också "världen" innesluten i denna förbönens omfattande rörelse. "Led alla själar till himmelen, också dem som allra mest behöver din barmhärtighet" (Fatima-bönen).
När Jesus talar om att han har uppenbarat Faderns namn och när han ber Fadern om att bevara de troende i detta namn så är detta ”namn” inte heller något annat än namnet kärlek. När Gud uppenbarar sitt namn för Moses i den brinnande busken ”Jag är den jag är” så är det en uppenbarelse av Guds trofasta kärlek till sina barn. Det är denna kärlek som de troende skall föra vidare till ”världen”. ”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig” (Joh. 17:22f.).
