Marie besökelses dag

Här kommer en hymn för Marie besökelses dag (31 maj):

Dansen kring guldkalven

Terrordådet i Manchester väcker vår fasa, inte minst därför att det i så hög grad drabbat barn och unga. Samhällets svar på terrordåden är i stort sett tvåfaldigt. Det ena är: strängare lagar, högre murar, mera övervakning. Det andra är: Vi håller ihop. Ingen skall kunna ta ifrån oss den frihet vi äger.

Djupare analyser om terrorismens orsaker stannar som regel vid socioekonomiska orsaker, samtidigt som man kan konstatera att många terrorister kommer också från välbärgade förhållanden och högskoleutbildade miljöer (se t.ex. Sv.D. ledare: Manchesters sorg är också vår). Ett försök till djupare analys möter hos islamforskaren Mohammad Fazlhashemi (DN. kultur) som menar att terroristernas måltavlor i stor utsträckning utgörs av olika kulturevenamang som symboliserar den dekadens som präglar det västerländska samhället. Kampen mot dessa är en kamp mot hedningar och otrogna och målet för denna kamp är upprättandet av ett kalifat under sharia-lagar.

Fazlhashemi har onekligen en poäng i detta. Det västerländska samhället är i stor utsträckning ett sekulariserat samhälle som saknar inre motståndskraft mot terrorismens ideologi. Det enda man kan förlita sig på är strängare lagar och en sammanhållning kring det liv som man har vant sig vid att leva i, kommersialismens, individualismens och livsnjutningens liv. Det västerländska samhället har i stor utsträckning förlorat kontakten med de rötter ur vilka det växt fram och blivit självgående utan tanke på gudomligt liv, gudomliga lagar och gudomlig försyn. Därför är det också ett i hög grad sårbart samhälle.

Jag kommer att tänka på en berättelse ur Gamla testamentet, den om guldkalven. Sedan Gud befriat Israel ur fångenskapen i Egypten vandrar de under Moses ledning genom Sinai öken. Där uppenbarar sig Gud för Mose på Sinai berg och ger honom lagens tavlor med de tio budorden. När Mose dröjer med att komma ned från berget blir folket otåligt och ber Mose bror Aron att han skall göra en ny gud som kan leda dem vidare. Aron samlar då ihop allt guld som finns i lägret och gjuter av detta en tjurkalv av guld som skall bli deras nya ledare. När Mose så småningom kommer ned från berget med lagens tavlor får han se den gjutna guldkalven. Han krossar sönder tavlorna, eldar upp kalven och mal den till stoft som han strör i vattnet och låter israeliterna dricka. De får m.a.o. dricka sina egna gärningars verk ( 2 Mos. 32).

Berättelsen om guldkalven skulle mycket väl kunna tolkas som en bild för vårt västerländska  samhälles förvandling från ett samhälle  präglat av kristna värderingar och kristen tro till förmån för ett eget bygge med kommersialism, egoism, individualism och nöjeslystnad som högsta värden. Därför njuter vi också frukterna av detta i ett samhälle som är präglat präglat av oro, sårbarhet, meningslöshet och vilsenhet.

Mot detta finns bara ett botemedel: omvändelse och tro. Som Jesus säger i sin inledningsförkunnelse: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet” (Mark. 1:15). Här är Guds rike inte ett inomvärldsligt kalifat eller en yttre maktinstitution. ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er” Luk. 17:21). Varje terrorattack, varje dramatisk händelse måste i första hand återföras på oss själva, vi behöver besinna oss på vårt eget sätt att leva och låta det leda oss till omvändelse och tro (Luk. 13:1-5).

Se också mitt tidigare blogginlägg "Det gamla vinet är bättre". Se också Marcus Birro om det ofattbara som icke är ofattbart.

Det gamla vinet är bättre

Efter det brutala terrordådet på Drottninggatan i Stockholm intervjuades TV:s politiske kommentator Mats Knutson om dådet, varvid han – på frågan om dådets politiska följder – bl.a. yttrade ”I morgon kommer vi att vakna upp till ett helt nytt Sverige”. Saken är bara den, att samma yttrande fälldes också vid mordet på Olof Palme. Mordet ansågs vara så chockerande att Sverige aldrig någonsin skulle kunna bli detsamma som förr. Frånsett de följder av djupt ingripande art som dessa händelser haft för de närmast berörda, nämligen offrens familjer, är yttrandet antingen en truism – ingenting är sig lika från dag till dag – eller en hyperbol, d.v.s en stark överdrift. Sanningen är väl snarast den att  – efter chockerande händelser som mordet på Olof Palme eller terrordådet på Drottninggatan – återgår det mesta till det gamla vanliga, det som präglas av utbredd nivellering av alla traditionella värden, en utbredd materialism, hög konsumtion och människans ofattbara tro på sina egna möjligheter. Politikernas  utsagor om hur man skall komma till rätta med otryggheten i samhället visar en häpnadsväckande fantasilöshet. Genom lagar och förordningar hoppas man kunna skapa ett tryggare samhälle, där ingen skall behöva känna rädsla. Men tror någon verkligen att vi kan skapa ett tryggare samhälle med strängare lagar, mera övervakning och utökat gränsskydd? Är inte risken att vi hamnar i ett storebrorssamhälle, där ingen riktigt kan känna sig trygg?

Två bildord av Jesus kommer för mig. Det första bildordet lyder så: ”Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig en bit av det gamla och det blir en värre reva”, Mark. 2:21. Många av politikernas yttranden tycks mig handla  just om detta, om hur man försöker att sy nya lappar på ett gammalt plagg. Det gamla plagget är den kristet humanistiska värdegrund, som inte bara vårt land utan hela den europeiska kulturen är uppbyggd på. Vi blir påminda om den varje gång vi ser en svensk flagga med det gula korset mot en himmelsblå bakgrund. Också den europeiska unionens flagga påminner om den gemensamma värdegrunden. De tolv stjärnorna  är inte bara ett tecken för enhet utan ger också associationer till Uppenbarelseboken 12:1: ”Ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Enligt  Europarådets presstalesman 1949–66, Paul Lévy, skulle upphovsmannen till flaggan (Heitz) ha fått inspiration från en bild på ”Den mirakulösa medaljen”. I dag är det inte många som ägnar sin tankemöda åt det gamla plaggets ändamålsenlighet. Till slut ser plagget ut som ett lapptäcke, som döljer det ursprungliga plaggets skönhet. Felet med det nya tygets påsydda lappar är att de är ”okrympta”, det har aldrig prövats av livets stormar, av väder och vind, utan är utslag av politikers snabba men ogenomtänkta vilja ”att göra något” för att visa handlingskraft: flera lagar, mera övervakning, större gränskontroll o.s.v.

Också den andra delen av Jesu liknelse om att inte hälla nytt, d.v.s. ojäst, vin i gamla vinsäckar handlar om detta, att ta vara på det gamla och inte låta det förstöras av det ojästa och nya. Det nya vinet är ett vin som inte har fått jäsa färdigt. Det är därför som det inte kan förvaras i gamla vinsäckar som har torkat och förlorat sin spänst. Vad som sker under jäsprocessen är att döda jästceller och andra orenheter sjunker till botten som en drägg och måste avskiljas från vinet för att inte skada detsamma. Vinet behöver mogna för att dess bouquet och aromer skall komma till sin rätt. Någonting liknande kan sägas om en människas andliga utveckling. Dräggen av individualism,  självcentrering och egenkärlek måste avskiljas för att en människa skall kunna utvecklas till den människa som hon är avsedd att vara.

Vem tänker i detta ögonblick på gärningsmannen annat än just som en gärningsman? Enligt många förtjänar han att sitta bakom lås och bom under resten av sitt liv. Men bakom gärningen finns en människa, skapad till Guds avbild, som från sin födelse inte är annorlunda än någon av oss andra, men som genom olika omständigheter hamnat i villfarelse om livets innebörd och mening. Den bakomliggande verkligheten, det gamla plagget, måste finnas i politikers medvetande när de stiftar nya lagar och förordningar. Det är ur demokratisk synvinkel inte likgiltigt om islam med dess våldsbejakande och politiskt inriktade lära eller kristendomen med dess självutgivande kärlek och hinsides inriktade målsättning får prägla samhället.

Varpå beror denna bristande insikt om och erkännande av den europeiska värdegrundens kristna rötter? En viktig orsak är naturligtvis rädslan för att framstå som islamfientlig. Den viktigaste orsaken torde dock vara samhällsideologins bristande förankring i en andlig verklighet. ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”, står det i Ordspråksboken 1:7. Där gudstron försvinner, försvinner också visheten och därmed möjligheten för människan att förankra sina beslut i en högre verklighet. Människan blir hänvisad till sina egna, ofta kortsiktiga beslut, som framför allt går ut på att försäkra henne själv ett ”lyckat” och framgångsrikt liv.

Jesus tar vid ett tillfälle terrordåd och olyckshändelser till utgångspunkt för ett yttrande om offren för dessa händelser: ”Tror ni [att dessa människor som miste livet] var större syndare än alla andra människor? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet precis som de.”
Vägen till ett nytt Sverige går därför inte genom politiken utan genom människors omvändelse. Som det står i Ords. 1:7: Herrens fruktan är vishetens begynnelse. Hur viktigt det är att bygga på andlig erfarenhet och gudomlig uppenbarelse antyder Jesus i Lukasevangeliets variant av de båda liknelserna: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre” (Luk. 5:39).

S:t Josef

Dagen till ära publicerar jag en melodi till en tidegärdshymn om den helige Josef, kompletterad med en vers (v.4) om timmermannen och arbetaren Josef (Orgelsats finns).