I nöd och lust

Olaus Petri-kapellet – då det begav sig

I sommar firar jag och min hustru vår 60-åriga bröllopsdag. Vigseln ägde rum i Olaus-Petri kapellet på Sigtunastiftelsen och vigselförrättare var min svärfar, Olov Hartman. I vigselringen lät vi gravera in orden "Non nobis, domine", inledningsorden till den 115 psalmen i Psaltaren: "Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran". Vigseln var sakramentalt präglad så till vida som den firades med mässa och med den medeltida brudprefationen. Samma år – 1957 – gav min svärfar ut en essäsamling, "Jordiska ting". Dess titel var hämtad från Joh. 3:12, där Jesus säger till Nikodemus, en av judarnas rådsherrar: "Tror ni inte när jag talar till er om jordiska ting, hur skall ni då kunna tro om jag talar till er om himmelska ting?" I denna bok pläderade min svärfar för en teologisk materialism, en sådan som Anders Piltz i lördagens understreckare menar skiljer den katolska kyrkan från reformationens "ordet allena".

Att leva i äktenskap handlar i hög grad om jordiska ting, om ekonomi, barnuppfostran, tvätt, städning, relationer i stort och smått. När man i nutida sammanhang talar om kärlek rör det sig som bekant nästan uteslutande om känslor. Kärleken betraktas som en naturkraft som kan komma och gå. I kärv motsättning till denna moderna uppfattning konstaterade vigselordningen år 1957: "Det är äkta makars plikt (kurs. här) att älska och ära varandra". Här handlar det inte i första hand om känslor utan om handling. Dagens variant av Svenska kyrkans vigselordning har devalverat "plikt" till "uppgift" och därmed försvagat tanken på nödvändig handling till en mer eller mindre osäker förhoppning – så länge skutan kan gå. När äktenskapet inte längre står under pliktuppfyllelsens beskydd – att älska i nöd och lust – är äktenskapet mer att betrakta som ett ovisst äventyr med osäker utgång.

I skarp motsättning till de protestantiska kyrkornas uppfattning av äktenskapet som en världslig ordning står den katolska kyrkan uppfattning av äktenskapet som ett oupplösligt sakrament. Om detta har det som bekant under de sista åren uppstått stridiga meningar med anledning av påven Franciskus uttalanden i Amoris laetitia och då i synnerhet om frånskildas och omgiftas möjlighet till kommunion. Diskussionen har framför allt gällt utsagor i det åttonde kapitlet, som ansetts stå i strid med den katolska bekännelsen om äktenskapets oupplöslighet. Fyra tyska kardinaler har genom en formell dubia ställt frågor till påven, som denne ännu inte besvarat.

Det kan tyckas övermodigt att ge sig in i en diskussion om dessa intrikata frågor. En grundläggande filosofisk fråga tycks mig dock vara med vilken innebörd och på vilket sätt ett äktenskap kan sägas vara oupplösligt. Av Katolska Kyrkans Katekes framgår följande om äktenskapets sakrament:

1. Samtycket mellan makarna är det som "skapar äktenskapet". KKK 1626

2. Samtycket ... beseglas av Gud själv. KKK 1639

3. Äktenskapet knyts alltså av Gud själv, så att ett äktenskap som ingåtts och fullbordats av kristna människor aldrig kan upplösas. KKK 1640

Det är inte glasklart vilket samband som råder mellan skapa - besegla - knyta, framför allt inte vilket moment som är det grundläggande, om det är makarnas samtycke eller Guds "knytande". Man frestas citera Shakespeare: "Upp flyga orden tanken stilla står, ord utan mening himlen aldrig når" (Hamlet). Slutsatsen – att äktenskapet aldrig kan upplösas tycks tyda på en ontologisk och statisk uppfattning, där Guds instiftelse är det grundläggande som gör äktenskapet oupplösligt. Men går man till den grundläggande äktenskapstexten i Matt. 19 kan man läsa följande: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman (eg. okat samman) får människan alltså inte skilja åt".

Två iakttagelser kan göras om detta. Att de två skall bli (εσονται) ett kött antyder en organisk framväxt mer än ett statiskt förhållande. Det som Gud har fogat samman får människan inte skilja åt visar på ett moraliskt bud snarare än på en ontologisk oupplöslighet (som KKK 1640 påstår). Att ett äktenskap under vissa omständigheter kan upplösas framgår av Jesu ord i fortsättningen, där "otukt" anföres som skäl för skilsmässa.

Jag menar att den motsättning som många tycker sig finna mellan vissa utsagor i kap. 8 av Amoris laetitia och den katolska kyrkans lära om äktenskapet kan sammanhänga med två olika uppfattningar om sakramentets innebörd, en statisk och en mer dynamisk. För en mer dynamisk uppfattning av äktenskapet talar inte minst Paulus ord i Efesierbrevet 5:32, f.ö. det enda ord i nya testamentet där äktenskapet uttryckligen sammankopplas med begreppet "sakrament" (lat.) = mysterium (grek.) = hemlighet (sv.). Paulus uppmanar där männen att älska sina hustrur "såsom Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet... Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan" (Ef. 5:26f., 31f.). Hemligheten, d.v.s. sakramentet i äktenskapet består i att äktenskapet skall avbilda och efterlikna kärleken mellan Kristus och kyrkan.

Jag kallar detta för en dynamisk sakramentssyn eftersom detta avbildande och efterliknande kan vara ett mer eller mindre, men där strävan alltid måste vara att äktenskapet i så hög grad som möjligt skall efterlikna kärleken i den heliga Treenigheten. Däri skiljer sig äktenskapet inte från dopet, till vilket Paulus också uttryckligen hänvisar. Dopet är inte bara en engångshandling, utan varje kristen är förpliktigad till att leva i sitt dop och förverkliga sin samhörighet med Kristus. Den stora skillnaden är att en döpt människa alltid kan återvända till sitt dop genom ånger, omvändelse och tro medan den frånskilde icke alltid kan återvända till sitt äktenskap eftersom det alltid involverar ytterligare en människa. Äktenskapet kan med andra ord vara dött och omöjligt att återvända till precis som vid den naturliga döden. Det som står kvar är äktenskapet som instiftelse, så som Gud har tänkt det. Som instiftelse är det oupplösligt enligt Guds vilja även om människor i praktiken inte förmår att hålla det. Man behöver därför inte se en motsättning mellan en statisk och en dynamisk äktenskapssyn utan snarare betrakta dem som komplement till varandra. Eller som Amor laetitia uttrycker saken i § 243 beträffande de frånskilda och omgifta: "Den kristna församlingens omsorg om sådana personer skall inte betraktas som en försvagning av dess tro och vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet; snarare är en sådan omsorg ett särskilt uttryck för dess kärlek".

Till sist: äktenskapets mål är inte som vigselordningen påstår "den högsta lycka på jorden". Det är både för mycket och för lite sagt. Det är för mycket sagt därför att den jordiska lyckan alltid är skör och förgänglig, och det är för lite sagt därför att den högsta lyckan inte gäller vår jordiska tillvaro utan himlen. I det avseendet skiljer sig inte äktenskapet från dopet. För övrigt gäller det inte bara äktenskapet utan också celibatet, änkeståndet och många andra mänskliga relationer. En som på ett utomordentligt sätt har skrivit om detta är vår biskop och numera även kardinal Anders Arborelius i sin bok om Spiritualitet och andligt liv. Allt det som möter oss, gott och ont, glädje och sorg, hälsa och lidande har ett och samma mål: att föra oss närmare Gud. Det ligger större mening i det som vi lät gravera in i vår vigselring än vi då kunde ana: "Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran".