Kärlek som förgår eller kärlek som består?

I onsdagens upplaga av Sv.D. refereras Under strecket till den franske filosofen André Comte-Sponvilles tankar om kärleken i dess olika former, på klassiskt manér representerade av de grekiska orden eros, philia och agape. Eros betecknar den passionerade, begärande kärleken, medan philia betecknar den vänskapliga kärlek som enligt Aristoteles kännetecknar kärleken mellan föräldrar och barn men också den äktenskapliga kärleken. Agape slutligen, som uppträder i Jesu förkunnelse och i hela Nya testamentet, kan enligt Comte-Sponville närmaste översättas med "ömhet, mildhet", på latin "caritas". Filosofen säger sig som ateist inte själv ha någon erfarenhet av denna gudomliga kärlek och har därför också svårare att skriva om den. I stället hänvisar han till Simone Weil, som säger att Gud har uppenbarat sin kärlek till människorna genom att avstå från sin allmakt. Agape visar sig också hos människor i deras förmåga att kunna känna sig in i andra människors belägenhet.

Nu är det nog inte så enkelt att agape är den enda kärlek som har betydelse för den kristna tron, något som Anders Nygren  med en viss emfas hävdade i sin bok "Eros och agape", där eros och agape närmast framträder som varandras motsatser. I sin dialog "Gästabudet" låter Platon Sokrates framträda med ett tal, där han påpekar att eros dömer oss till trånad, saknad och leda. Eros riktar sig mot det som den saknar eller det den inte förfogar över. Den skapar känslan av ett tomrum som måste fyllas. Ingen har bättre än Augustinus kunnat tala om människans trånad och längtan efter Gud som ett resultat av att Gud har skapat människan till sin avbild samtidigt som hon genom sitt syndafall skilt sig från sin Skapare. Eros spelar alltså en icke obetydlig roll i den längtan efter fullkomlighet och därmed efter Gud som på djupet finns i varje människas hjärta. Också Gud längtar på ett passionerat sätt efter människan och visar detta genom sin agape, sin självutgivande kärlek när han sänder Jesus Kristus. På ett nästan övertydligt sätt kommer detta till uttryck i Höga visan, tolkad som en bild av förhållandet mellan brudgummen Kristus och bruden Kyrkan (eller den enskilde kristne), ett bildspråk som särskilt kommit till användning hos karmeliterna (Johannes av Korset, Teresa av Avila).

Som Comte-Sponville uppfattar saken är passionen oförenlig med vardagslivet och kan därför inte upprätthållas i långvariga relationer. Hans lösning blir att ersätta eros med philia, som betecknar den djupa vänskapen och kännedomen om den andre. Ur kristen synvinkel är det snarast så att eros och agape står i ständig växelverkan. När människans längtan efter Gud möts av Guds självutgivande agape, väcker det inte bara en ännu större längtan efter Gud utan också människans agape, hennes självutgivande kärlek. Denna växelverkan mellan eros och agape är i hög grad förebildande också för den äktenskapliga kärleken. Utan agape leder eros till den leda som Platon vittnar om. Agape är en förutsättning inte bara för eros fortlevnad utan också för philia, den vänskapliga kärleken. "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner" (Joh. 15:13).