"Saliga de barmhärtiga"

I fredagens understreckare i Sv.D. reflekterar Thure Stenström över Albert Camus ställning som agnostiker, d.v.s som icke-troende, men en som fördenskull inte hemfaller till aggressiv förnekelse. Camus förebild, med vilken han känner sig besläktad, är Dostojevskijs romanfigur Ivan Karamazov, som säger sig omöjligen kunna tro på Gud på grund av all den ondska och sadism som världen, Guds skapelse, är behäftad med. En Gud som inte ingriper när små barn brutalt mördas i sina mödrars åsyn är för Ivan Karmazov liksom för Camus själv en omöjlighet.

Utgångspunkten för Stenströms reflektioner är en rapport från ett katolskt symposium i Paris i mars 2010, där fjorton medverkande från skilda universitet i Europa behandlar den komplicerade frågan om Camus livsåskådning. Stenström finner att en svaghet i rapporten består i att man inte tillräckligt tagit hänsyn till att Camus inställning starkt förändras under loppet av hans liv. Från att ha varit en metafysisk revoltör, som låter rättvisan och solidariteten med de värnlösa gå före alla religiösa tröstegrunder utvecklas Camus till att också ifrågasätta sin egen position. I mötet med Augustinus predestinationstanke tänker han sig t.ex. att hans egen oförmåga att tro helt enkelt beror på att Gud inte har predestinerat honom till att bli en kristen.

Tanken är inte förlegad. Den återkommer i många varianter, t.ex. i Hedenius indelning av människor i  religiöst begåvade eller obegåvade (eller oskyldiga). Den moderna genetiken laborerar gärna med tanken på att våra gener bestämmer vårt beteende till den grad att man inte längre vågar tala om  "fri vilja". Kanske finns det gener som bestämmer inte bara sexuell läggning utan också fallenhet för religiositet (se t.ex. Signum 6/2012, s. 59)?

Problemet för Camus är att förnekelsen riskerar att undergräva moralen. Den frammanar nihilism, värdeförfall och människoförakt. I sina yttersta konsekvenser leder den till folkmord och massdeportationer. "Om Gud är död, så är allting tillåtet" (Nietzsche). Vad har vi för möjligheter att skapa en ny värdegrund? Vilken värdebas motiverar oss att bekämpa lidande? Finns det någon plats kvar för det heliga?

Problemet kvarstår hur vi skall kunna förena tanken på en kärleksfull och allsmäktig Gud med världens lidande. Camus själv finner ett svar i den praktiska handlingen mer än i teologins historietolkning eller marxismens löften: att bekämpa lidandet i nuet och själv skapa mening, vad livet än har i beredskap. Kanske passar det i allhelgonatid att påminna om att saligprisningarna inte bara tröstar dem som lider, de fattiga, de sörjande, de hungrande och törstande (så särskilt hos Luk. 6:20-23) utan också lovprisar dem som visar barmhärtighet, som söker rättfärdighet, som håller fred (Matt. 5:3-12). Ett av Kyrkans stora helgon, den heliga Teresa av Avila, låter teodicéproblemet mynna ut i en bön:

Inget får skaka dig, inget förskräcka.

Allting skall klarna,

Gud är densamme,

vänta och vaka,

allt skall du vinna.

Den som har Gud

kan ingenting sakna.

Gud ensam räcker.