Flera skribenter på Newsmill har uppmärksammat att Omar Mustafa blivit invald i den socialdemokratiska partistyrelsen. Bahareh Andersson kallar utnämningen "ett svek mot Sveriges kvinnor" och Evin Baksi menar att Mustafas värderingar strider mot tanken på alla människors lika värde. Han är nämligen företrädare för en islamistisk kvinnosyn. Det är inte bara socialdemokraterna som på detta sätt omfamnar företrädare för odemokratiska maktideal. Också moderaterna har en islamistisk företrädare, Abdiresak Waberi, i sitt parti och på ledande poster. Både Evin Baksi och Bahareh Andersson påpekar att den islamistiska strategin att infiltrera politiska partier inte bara är välkänd utan också framgångsrik. Den är i själva verket en förtäckt form av jihad, det heliga kriget, som går ut på alla människors underkastelse under Islam. Också Mona Sahlin hör till dem som ställer sig kritiska till Omar Mustafas inval i den socialdemokratiska partistyrelsen utifrån hans uppenbart antisemitiska inställning. (Se också anpassningen till islamisterna gör att jag idag lämnar socialdemokraterna.)
Skribenternas ärende är angeläget. Det finns en utomordentlig risk för att man av rädsla för att bli betraktad som rasist släpper fram antidemokratiska ideal. Lenin påstås ha präglat uttrycket "nyttiga idioter" om människor som i sin godtrogenhet och feghet lämnar dörren öppen för strömningar som går fiendens ärenden och i själva verket underminerar sin egen ställning. Att i skydd av "mångkulturalism" släppa in öppet odemokratiska ideal är att göra både sig själv och andra en stor otjänst. Den renhållning som Sverigedemokraterna mer eller mindre öppet har tvingats till borde gälla alla etablerade partier.
Saken är emellertid inte bara en fråga om politik. Bahareh Andersson betecknar sig som "muslimsk feminist" och Evin Baksi kallar sig troende muslim. "Muslimsk feminist" – ligger det inte en motsägelse i den beteckningen? Och kan man vara troende muslim och samtidigt förneka vad Koranen har att säga om kvinnors ställning? Det är svårt att förstå om man inte utgår från att de båda skribenterna vill göra något annat av Islam än vad Koranen säger om Islam och vad ordet Islam betyder, nämligen underkastelse. Bahareh Andersson kallar islamisternas kvinnosyn för "medeltida" och antyder därmed att Koranens utsagor kanske inte står huggna i sten och inte är det oföränderliga dokument som de själva säger sig vara. Att på detta sätt ifrågasätta Koranen betraktas av de rätttrogna som en hädelse.
Det är utan tvekan så att båda skribenterna har accepterat en mäniskosyn med alla människors lika värde som står i skarp kontrast till många av Koranens utsagor och att denna människosyn för dem i själva verket väger tyngre än att vara rättroende muslim. Varifrån kommer då denna tanke på alla människors lika värde? Många uppfattar den så sammanvävd med demokratin att den kanske tillhör naturrätten eller att den i varje fall borde ha sin upprinnelse i antikens Grekland. Den klassiska grekiska stadsdemokratin var emellertid långt ifrån någon demokrati för alla utan gällde en begränsad grupp medborgare.
I själva verket torde tanken på alla människors lika värde framför allt ha sin grund i den bibliska skapelseberättelsen, där Gud skapar människan "till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:27). Jesu hänvisning till denna skapelseberättelse (Matt 19:1-9) och hans uppvärdering av kvinnan i olika avseenden – också icke-judiska kvinnor (Matt. 15:21-28, Joh. 4:1-42) bildar botten för aposteln Paulus kända utsaga i Galaterbrevet 3:26-28: "Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Det dröjde åtskilliga århundraden innan denna tanke slog igenom i det offentliga sociala livet, men grunden var likväl lagd.
Till denna i grunden kristna människosyn om alla människors lika värde hör ytterligare en aspekt som förtjänar att understrykas. I motsats till den muslimska människosyn som kräver människans underkastelse under Guds oföränderliga och outgrundliga vilja räknar kristen tro med att Gud har skapat människan med en fri vilja att säga ja eller nej till Gud.
Bahareh Andersson frågar sig i sitt inlägg när hon skall kunna gå till en moské som ger henne samma frihet "som svenska kyrkan ger till sina döttrar"? Frånsett oklarheten i vad som avses med det citerade vittnar frågan om en frihetslängtan som moskén förmodligen aldrig kommer att kunna tillfredsställa men som ligger inom räckhåll på annat håll.
"Sanningen skall göra er fria" säger Jesus (Joh. 8:32). "Vad är sanning?" frågar den blaserade Pilatus (Joh. 18:38), en fråga som många ställer sig också i dag när allting betraktas som subjektivt. Det är inte fråga om vilken sanning som helst utan om den sanning som Gud har uppenbarat i en person, Jesus Kristus, som säger om sig själv: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh. 14:6). Det är ett oerhört anspråk, men det är bara genom den sanningen, genom att följa honom och lyssna på honom, som en människa kan nå fram till verklig frihet, en frihet som står i överensstämmelse med Guds tanke och avsikt med människan.
Se också artikel på Newsmill: Islamiska förbundet är fundamentalister
samt intervju med Nalin Pekgul
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar