Om språkets "förbannelse"

Det blir allt vanligare att nyhetsuppläsare i TV använder sig av ordet "förbannad". De säger att folk blir "förbannade" eller att vissa människor är "förbannade". Tidigare har vi varit förskonade från sådana kraftuttryck, men nu har det blivit på modet att använda dem. Det kan tyckas vara en petitess att anmärka på saken; en och annan kanske till och med skulle vilja påstå att det hör till språkets "utveckling" att offentligt begagna sig av svordomar och kraftuttryck. Jag menar att det snarare hör till språkets "avveckling". Svordomar och kraftuttryck tillgriper man när man inte har några andra medel till förfogande. Det är med andra ord ett svaghetstecken att använda dem och det skulle inte behövas i det offentliga talet eller samtalet, allra minst vid nyhetsuppläsningar i TV.

Saken har en allvarligare sida än att bara handla om språklig purism. Man brukar tala om ordets makt över tanken. "Förbannad" är inte vilket kraftuttryck som helst, utan bakom ordet döljer sig en verklighet: förbannelsen. Den som är "förbannad" är fången under en förbannelse, nämligen den förbannelse som följer av att inte vara välsignad, d.v.s. inte ha någon tro på Gud. Att folk sägs vara "förbannade" avslöjar med andra ord en skrämmande verklighet. Människor har inte längre någon tro på det goda, inte längre någon tro på Gud. Genom att vid upprepade tillfällen tala om att folk är "förbannade" gör man de facto ett inlägg av religiös innebörd: folk som är "förbannade", det är de som inte längre har någon tro på Gud.

Kanske är det så vi vill ha det. "Klarspråk" brukar man kalla det. Men för den som ännu tror på godheten och på språkets möjlighet till välsignelse låter det oroväckande att det skulle finnas så många människor som är "förbannade" eller i varje fall känner sig "förbannade". Menar nyhetsuppläsaren verkligen vad han säger?

Se också tidningen Dagen: Fult språk tar plats i finrummet