Kyrkan och synden

I dagens ledare i Sv.D. "Hyresregleringen, Persson och synden" formulerar Maria Ludvigsson en mening som väcker uppmärksamhet också för den icke politiskt initierade: "Frågan om  hyresregleringen gör med bostadspolitiker och opinionsbildare vad synden gör med Svenska kyrkan. Man gör allt för att slippa förhålla sig till den, trots dess påtagligt centrala betydelse för verksamheten".

Ibland kan själva liknelsen vara lika intressant som dess underliggande syftning. Det kan behövas att någon utomstående formulerar vad alla ser: "Men kejsaren är ju naken!". "Verksamhet" det är vad som kännetecknar Svenska kyrkan mer än något annat. Frågan är om denna verksamhet är knuten till det som är det mest centrala för  kyrkans existens: att Kristus har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Dess värre har man en känsla av att verksamheten i många fall är självgående utan tanke på det centrala budskapet. Kyrkopolitiker styr verksamheten och anslår medel för den utan att egentligen fråga sig om den gagnar kyrkans centrala uppgift: att förkunna Kristi död och uppståndelse och människans frigörelse från slaveriet under synden.

Paulus tvekade inte när han talade på areopagen i Atén inför de församlade filosofiska livsnjutarna och moralisterna. Han predikade Jesus och uppståndelsen men också omvändelsen och tron. Många gjorde sig lustiga över honom, andra sa "Kom igen!", men några kom till tro, kanske en handfull. Med Maria Ludvigsson undrar man när synd och försoning verkligen skall bli centrala begrepp för en kyrka i upplösning.

Naturligtvis är det inte bara Svenska kyrkan som riskerar att drunkna i verksamhet. Risken finns för varje kyrka och samfund. Men risken är störst i Svenska kyrkan som vilar på pengar och politisk styrning utan känsla för kyrkans centrala budskap.