Vad finns det för gemensamt mellan gay-rörelsen och Islam?

Två ledare i Sv.D. under den gångna veckan berör samma problem fast på två helt olika områden. Ivar Arpi beskriver den inflation av de mänskliga rättigheterna som uppstår när diktaturer och totalitära regimer försöker omdefiniera innebörden av de mänskliga rättigheterna bl.a. genom att kräva ett ökat antal tillägg. Med alla tillägg är antalet mänskliga rättigheter nu uppe i 1377. Redan antalet av dessa rättigheter låter oss ana att talet om mänskliga rättigheter är på väg att förlora sin ursprungliga mening. I stället för att slå vakt om individens rättigheter mot kollektivt förtryck via ett begränsat antal teser har de mänskliga rättigheterna i stor utsträckning förvandlats till grupprivilegier, som redan genom sin existens kränker den fundamentala principen om mänsklighetens enhet. Den radikala utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna, att alla människor har samma värde och lika rättigheter, sätts ur spel när olika grupper kräver särskilda privilegier.

Redan en hastig blick på deklarationens första artikel ger vid handen att det finns en inbyggd konflikt mellan deklarationen om de mänskliga rättigheterna och den muslimska tankevärlden. Första artikeln stadgar: "Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap". Tanken att människan skulle kunna ha ett förnuft och ett inbyggt samvete och ha möjlighet att handla i enlighet med detta förnuft och detta samvete är inom den traditionella utformningen av Islam en omöjlig tanke. Gud är allsmäktig vilja och människans uppgift är att underkasta sig denna vilja, kodifierad i Koranen, som är lika helig och oskapad som Gud själv. Någon mänsklig fri vilja kan det inte vara tal om, inte heller samvete, utan endast lydnad och underkastelse under den gudomliga viljan. Den gemenskap som Koranen talar om är inte en gemenskap på grund av ett gemensamt människovärde utan endast en gemenskap muslimer emellan i underkastelsen under Guds outgrundliga vilja. Den som inte är muslim är en fiende, en otrogen.

Samma problem, om de mänskliga rättigheternas konflikt med gruppintressen, berör Maria Ludvigsson i sin ledare om pridefestivalen. Hon påpekar där att det finns en konflikt i varje rörelse som inte bara verkar för enskilda människors rättigheter utan också för en särskild grupps rättigheter. När fokus flyttas från individen till kollektivet verkar det lockande att kräva särlagstiftning, särskilda rättigheter eller förmåner. Ett sådant krav på särbehandling inkräktar i själva verket på alla människors likabehandling.

Det finns skäl att i detta sammanhang påminna om att "pride"inte bara kan betyda stolhet utan också högmod. Gränsen mellan stolthet och högmod kan synas hårfin, men överskrids ofta just när intresset övergår från individ till ett kollektiv. Man kan också påminna om Islams krav på införande av sharialagar, ett gruppintresse som står i direkt konflikt med det för alla gemensamma människovärdet.

Det är inte bara det för alla människor gemensamma människovärdet som står på spel. Genom olika gruppintressen hotas den för alla människor gemensamma naturliga lagen. Rättighetstänkandet är i grunden ett utflöde av en subjektivistisk lyckomoral där rätt och fel bestäms av individens önskningar. Moralen står i relation till individen i stället för att vara en för alla människor given norm. Det viktiga är inte längre att vara god utan att må gott. Kampen för mänsklighetens framtid måste därför föras på flera fronter, mot gruppintressen som ställs emot varandra i en aldrig sinande ström och mot en individcentrerad lyckomoral, som ställer människors önskningar mot varandra och leder till ett allas krig mot alla, en konflikt som till sist hotar förtrycka och förinta individen.

Femen missar målet

Den feministiska rörelsen Femen med dess ryska variant Pussy Riot försöker väcka uppmärksamhet för kvinnans utsatta situation genom att låta kvinnor uppträda med nakna överkroppar, på vilka de målat slagord. Se t.ex. Sv.D.:s intervju med Aliaa Elmahdy och efterföljande artikel. Man kan sympatisera med rörelsens mål utan att fördenskull sympatisera med de medel den använder. Det finns en risk för att den i själva verket missar målet genom sina provocerande framträdanden. De negativa reaktionerna visar att den riskerar att  hetsa till ännu mera övervåld.

De slagord med vilka man uppträder, "kvinnans rätt till sin egen kropp", bygger dessutom på det rättighetstänkande som genomsyrar den moderna världen och som möter också i många andra mer eller mindre relevanta sammanhang. Grunden för detta rättighetstänkande är en subjektivistisk moraluppfattning som utgår från att "rätt för mig" endast är vad som är rätt för mig och "rätt för dig" endast är vad som är rätt för dig. Detta subjektivistiska rättighetstänkande river upp grunden för all objektiv moral och riskerar att i längden leda till ett allas krig mot alla. Man kan nämligen inte utöva sin egen "rätt" utan att komma i konflikt med andras "rätt".

I en objektiv moraluppfattning är det inte den egna rätten som står i förgrunden utan omsorgen om andras bästa. Grundläggande bud som "du skall icke dräpa", "du skall icke stjäla" och "du skall icke begå äktenskapsbrott" syftar inte i första hand till ens eget bästa utan till omsorgen om andra. Att utgå från ett subjektivistiskt rättighetstänkande, som syftar endast till egen lycka och eget välbefinnande, är att bygga på lösan sand och att bedriva en i längden samhällsnedbrytande verksamhet. En fast grund för både individer och samhälle kan endast uppnås genom en objektiv moraluppfattning som bygger på omsorgen om det gemensamma bästa.

Fundamentalismens grogrund

Svenska Dagbladet har påbörjat en serie om olika författares relation till det fundamentala i livet, det som man på gott och ont inte kan leva utan. Förste man på plan är Qaisar Mahmood, som berättar om sin tid som motvillig fundamentalist. Orsaken till att han sökte sig till fundamentalismen var den behandling som han fick på flygplatsen Heathrow i skuggan av 11 september-attacken i New York. Den behandling som säkerhetspolisen där utsatte honom för drev honom att söka sig till muslimska kretsar. I fredagsbönen fann han den gemenskap han för tillfället behövde för att kunna identifiera sig med andra likasinnade. Den bar och gav honom en enorm kraft.

Den fundamentalistiska inriktningen blev kortvarig. Varför? Av två orsaker: dels p.g.a. hans individuella behov av att hävda sig och dels p.g.a. hans intellektuella behov av att ställa frågan "varför". Mahmood säger att han har ett inre behov att komplicera saker och ting. Fundamentalismen ger ett förenklat svar på en komplicerad verklighet.

Mahmoods väg till fundamentalism och hans väg därifrån ger en viktig aspekt på det som är Islams stora problem: att inte kunna ge en intellektuell tolkning som gör den användbar i en nutida verklighet. All fundamentalism är reducerande och förenklande till sin karaktär.

Om Islams problem i det avseendet och om en möjlig utväg ur det skriver Robert R. Reilly i The Closing of the Muslim Mind – How Intellectual Suicide Created the Modern Islamist Crisis.

Sekularismen – en religion med anspråk

"Sekulära vindar blåser i USA" – knappast något att förvåna sig över. Mer förvånande då att man basunerar ut det som en nyhet. Den som något följt debatten i USA angående president Obamas HCR-program (Health Care Reform) har inte kunnat undgå att lägga märke till hur det traditionella motståndet mot preventivmedel, för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser, aborter, eutanasi och enkönade äktenskap fått allt svårare att  få genomslag i samhället. Att USA i detta avseende släpar efter Europa får tillskrivas det starka evangelikala inslaget i amerikanskt kyrkoliv samt den starka ställning som religionsfriheten haft alltsedan bildandet av Förenta Staterna.

Sekularismen som sådan är emellertid en gammal företeelse, något som man blir medveten om när man läser Benjamin Wiker, "Worshipping the State – How Liberalism became our State Religion". Vad man inte så ofta reflekterar över är att också sekularismen faktiskt är en religion med starka inslag av trosövertygelser. Man tror visserligen inte på Gud men desto mer på Människan. Wiker gör i sin bok en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan kristen tro och sekularism, som jag inte vill undanhålla läsaren:

Kristna bekänner att det finns bara en Gud, som har skapat himmel och jord. Sekulära liberaler försäkrar att det inte finns någon Gud och att naturen är resultatet av blinda lagar och slumpmässiga tillfälligheter.

Kristna tror att världen är meningsfull eftersom den skapats av en vis och kärleksfull Gud. Sekulära liberaler tror att universum och livet självt är ytterst meningslöst. "Mening" är i sig bara en mänsklig och artificiell konstruktion.

Kristna tror att människan skapats till Guds avbild som skapelsens krona (målinriktad evolution som skapelse över tiden är förenlig med kristen tro). Liberaler tror att en människa bara är ett djur, en tillfällig produkt av den blinda evolutionen.

Kristna tror på ett syndafall och att synden infekterar och förstör varje mänskligt företag. Liberaler tror att människan är av naturen god och att "ondska" bara är ett resultat av en dålig miljö (d.v.s. en olycklig uppsättning av  närliggande materiella orsaker).

Kristna tror att Guds nåd är nödvändig för att hela mänsklig ondska. Liberaler tror att människor måste förändra sin materiella omgivning och till och med själva den mänskliga naturen för att åstadkomma sin egen räddning genom sina egna gärningar.

Kristna tror att Gud inkarnerades (blev människa) i Jesus Kristus, som är helt och hållet av både gudomlig och mänsklig natur, den enda föreningen av Gud och människa i historien. Liberaler förnekar Kristi gudomlighet och förkunnar att han bara var människa och att det inte finns någon Gud; de tror att människan kan vara sin egen gud.

Kristna tror att det politiska livet är smittat av syndens verklighet så att vi inte kan ställa vårt yttersta hopp till ett rike av denna världen. Liberaler tror att den här världen är det enda vi har och att vi kan åstadkomma ett jordiskt paradis genom att förena politisk och teknisk makt.

För kristna är Kyrkan den grundläggande institutionen – Kristi kropp med Kristus som huvud. Denna världens riken, nationer och stater, som syftar till att upprätthålla den kroppsliga existensen och den sociala ordningen, är sekundära. Kyrka och stat är komplementära men helt åtskilda i fråga om institutionell form och funktion. Liberaler, som förnekar existensen av något andligt rike, gör denna världens riken, nationer och stater till de primära och enda makterna. Om de tillåter Kyrkan att existera måste den underkasta sig den politiska makten och framstå som en menlös sångförening.

Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam.

Se också Det behövs mer Gud i kyrkan
samt tidningen Dagen Sekularisering – en ny religiositet 

Död som förhinder

Begravningsbesökarna blir färre konstaterar Sv.D. med hänvisning till statistik från Sveriges Begravningsbyråers förbund. Vid slutet av 80-talet låg antalet besökare vid i genomsnitt 50 personer per begravning. I dag är siffran nere i 25. En etnolog och kulturhistoriker menar att det beror på att vi numera umgås med varandra mest bara på nätet. Samtidigt har antalet 15-åringar som  konfirmeras halverats på de senaste 30 åren. Ingen hävdar dock att detta skulle bero på ändrade umgängesvanor.

Bakom bägge nedgångarna ligger nog djupare orsaker än bara förändrade sätt att umgås. I själva verket torde de vara tecken på ingenting mindre än en andlig revolution i tänkesätt och därmed i attityder, som ägt rum i vårt samhälle under lång tid och som urholkat den klassiska och kristna uppfattningen om gott och ont som naturgivna företeelser, som dygder och laster i en andligt uppfattad verklighet. I dagens samhälle omfattas i stället en hedonistisk utilitarianism, en njutningslysten nyttomoral, där gott och ont bara har med kroppen och dess njutningar eller lidanden att göra, där gott betyder största möjliga kroppsliga perfektion och lycka och ont det kroppsliga och själsliga lidandet.

I ett sådant samhälle är döden ett förhinder, en motsägelse som man helst förnekar. Deltagandet i en begravning innebär inte en andlig uppbyggelse utan en obehaglighet som man helst vill vara utan. Död och begravning blir ovälkomna avbrott i en annars välsmord tillvaro. Begravningar får vänta tills alla har kommit hem från semesterparadiset och stökas undan på kortast möjliga tid och med så få närvarande som möjligt.

Inte heller den svenskkyrkliga konfirmationen tycks vara inställd på uppbyggelse. I den allmänna jakten på njutningsfyllda upplevelser söker många församlingar och präster överträffa varandra i påhittighet. Är det underligt om ideella och religiöst obundna sammanslutningar ordnar alternativa ungdomsläger för att diskutera livets stora frågor?

Se också tidningen Dagen

Demokrati med förbehåll

Under rubriken "Islamisten som tror på Sverige"  ger Fanny Härgestam en intervju med Rached Ghannouchi, grundaren av islamistpartiet Ennahda i Tunisien. Ghannouchi hävdar där att Islam är väl förenlig med en demokrati av västerländskt snitt. Som exempel på detta anför han den frihet i fråga om yttre ting som staten måste tillåta sina medborgare – vilka kläder man vill ha på sig eller vilken mat man vill äta.

"Förut var folk rädda här i Tunisien att vi islamister skulle begränsa friheter, men nu efter ett och ett halvt år lever tunisierna som de brukade göra, och de har till och med utökad frihet. Folk kan välja om de vill gå till moskén, baren eller stranden." Detta låter ju i och för sig utmärkt, men den för demokratin centrala frågan är: Får de också välja om de vill gå till kyrkan? Tillåter den tunisiska staten under Ennahda att en tunisier konverterar från Islam till kristendomen? Sannolikt inte eftersom Ennahda liksom alla islamistpartier har som mål att förena religion, d.v.s. i detta fall Islam, och politik, en sammanblandning som vi tyvärr har sett alltför mycket av under historiens lopp och som inte står i överensstämmelse med kristendomens syn på åtskillnad mellan Guds rike och den politiska makten.

Det finns en avgrund mellan demokrati av västerländskt snitt och arabvärldens syn på demokrati. Demokrati är inte bara majoritetsval, det är också en fråga om hänsyn till minoriteter. Det är en fråga om de fri- och rättigheter som vi förbinder med demokrati: religionsfrihet, yttrandefrihet, alla människors lika värde och den fria viljan. I samma ögonblick som islamistpartier kommer i majoritet kommer de också att ställa krav på rättsväsendets överensstämmelse med sharialagar. Den demokrati som man från islamitiskt håll vill hävda är i grunden en hävstång för religionens ställning över politiken.

Se också Mauricio Rojas: Diktatur eller totalitarism

Frihet för Egypens kvinnor – och andra

"Egypten kommer inte att bli fritt förrän kvinnorna är fria". Så avslutar Ivar Arpi dagens ledare i Sv. D. om kvinnors ställning i Egypten. Och – skulle jag vilja tillägga – Egyptens kvinnor blir inte fria förrän de befriats från Islams dominerande inflytande. Koranen är nämligen så genomsyrad av kvinnans underordnade ställning att det är svårt att förstå hur man skall kunna förena Islam med en jämlik och fri ställning för kvinnan i förhållande till männen.

Det är egendomligt hur fruktan för att uppfattas som "islamofob" hindrar människor från att kritisera Islam. Det finns inga gränser för hur man kan kritisera kristendomen och judendomen, men när det gäller Islam, tassar man försiktigt i ullsstrumporna. Nu finns det utan tvivel starka krafter i Egypten, inte minst bland ungdomar, för att införa en sekulär, demokratisk stat. Frågan är bara vad en sekulär stat kan åstadkomma till skydd för kvinnorna. Också en sekulär stat måste bäras av vissa moraliska normer, och dessa normer måste hämtas från annan plats än från de demokratiska majoriteter, som växlar tid efter annan, något som inte minst Egypten ger prov på.

Att demokrati i västerlandet i så hög grad förknippas med alla människors lika värde hänger utan tvivel samman med den judiskt-kristna bakgrunden. Tanken på alla människors lika värde är ingen självklarhet – det visar inte minst abortdebatten, där fostret alltid får stå tillbaka till förmån för den vuxna människans välbefinnande. Människovärdet är i grunden och måste i grunden vara religiöst motiverat för att kunna hålla stånd mot diverse nyttosynpunkter. Det religiös motiverade människovärdet bygger på tron att människan är Guds avbild – "till man och kvinna skapade han henne"  för att hon skall kunna växa till allt större likhet med och kärlek till Gud.

Det betyder inte att staten måste vara religiös. Den sekulära staten är ett arv från kristendomens seger över uppfattningen om kejsarens gudomlighet genom ediktet i Milano år 313. Den sekulära staten utesluter inte utan förutsätter i sin demokratiska form också religionsfrihet. En av kristendomens uppgifter är att fungera som samvete för staten genom att hävda det absoluta människovärdet och genom att påminna om att människan inte kan leva bara av bröd utan också behöver andlig näring.

Om kristendomens ställning i Egypten se också National Catholic Register.

Demokrati i Egypten?

Under rubriken "Ett bakslag för demokratin"  behandlar Ivar Arpi på ledarplats i Sv.D. den pågående utvecklingen i Egypten. Andra skribenter menar att det inte är armén utan folket som störtat den folkvalde presidenten Mursi. Tolkningarna är alltså beroende av på vilken sida man vill stå. Å ena sidan har vi den av militären avsatte presidenten Mursi och det muslimska brödraskapet, som visserligen kommit till makten genom demokratiska val men misslyckats med att föra Egypten vidare på demokratins väg. I stället har de fört Egypten i islamitisk riktning. Å andra sidan har vi den militära maktapparaten, som menar sig handla på folkets vägnar, men de facto griper till makten med odemokratiska medel.

Västerländska kommentatorer tar i regel ställning för den demokratiska processen, samtidigt som de inser att demokrati inte bara kan vara en fråga om majoritetsval utan också måste innebära en satsning på demokratiska värden som t.ex. alla människors lika värde. Bitte Hammargren menar att ekonomin och den sociala rättvisan utgör nyckelfrågan och däri ligger säkert åtskillig sanning. Men det finns i arabvärlden en religiöst motiverad grundläggande inställning, som måste granskas i fullt dagsljus för att man riktigt skall förstå hur problematiskt det är med en demokratisk utveckling i muslimska länder.

Gemensamt för många västerländska kommentatorer är deras förhoppning om att Islam på ett positivt sätt skall kunna medverka till en demokratisk utveckling. Bakom denna förhoppning ligger ett stort mått av okunskap om Islams bärande innehåll och grundläggande inriktning. Det är en okunskap som leder till blåögd inställning och oskuldsfull acceptans. Ty visserligen är det riktigt att det finns liberala muslimer som försöker att så mycket som möjligt se bort från Koranens våldspräglade utsagor, men dessa liberala muslimer är knappast någon majoritet. Dessutom är det så, att så länge muslimer befinner sig som minoritet i ett samhälle, försöker man av naturliga skäl att anpassa sig till rådande kulturella värderingar. Så snart den muslimska populationen kommer i majoritet kräver man däremot att samhället skall anpassa sig till Islams sharialagar och krav. Islam är nämligen i grunden en religion med politiska ambitioner. En i Koranen ständigt återkommande uppmaning är uppmaningen till jihad, kriget mot de otrogna, d.v.s. alla de som inte bekänner Koranens bud. Denna Islams våldsbenägna inställning är också förklaringen till att olika islamiska riktningar och grupper bekämpar varandra. Det saknas nämligen inom Islam en enhetlig lärotolkning.

En grundläggande nödvändighet för ett bestående samhälle är att det görs en tydlig åtskillnad mellan ett sekulärt statsskick och en religionsfrihet utan politiska maktambitioner. En sådan åtskillnad är ingen nyhet. Den har i själva verket varit principiellt rådande i det västerländska samhället ända sedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet.

Se vidare When the State Replaces God,
The Christian-Muslim Gulf
samt Egypt Christians greet Revolution