Vad finns det för gemensamt mellan gay-rörelsen och Islam?

Två ledare i Sv.D. under den gångna veckan berör samma problem fast på två helt olika områden. Ivar Arpi beskriver den inflation av de mänskliga rättigheterna som uppstår när diktaturer och totalitära regimer försöker omdefiniera innebörden av de mänskliga rättigheterna bl.a. genom att kräva ett ökat antal tillägg. Med alla tillägg är antalet mänskliga rättigheter nu uppe i 1377. Redan antalet av dessa rättigheter låter oss ana att talet om mänskliga rättigheter är på väg att förlora sin ursprungliga mening. I stället för att slå vakt om individens rättigheter mot kollektivt förtryck via ett begränsat antal teser har de mänskliga rättigheterna i stor utsträckning förvandlats till grupprivilegier, som redan genom sin existens kränker den fundamentala principen om mänsklighetens enhet. Den radikala utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna, att alla människor har samma värde och lika rättigheter, sätts ur spel när olika grupper kräver särskilda privilegier.

Redan en hastig blick på deklarationens första artikel ger vid handen att det finns en inbyggd konflikt mellan deklarationen om de mänskliga rättigheterna och den muslimska tankevärlden. Första artikeln stadgar: "Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap". Tanken att människan skulle kunna ha ett förnuft och ett inbyggt samvete och ha möjlighet att handla i enlighet med detta förnuft och detta samvete är inom den traditionella utformningen av Islam en omöjlig tanke. Gud är allsmäktig vilja och människans uppgift är att underkasta sig denna vilja, kodifierad i Koranen, som är lika helig och oskapad som Gud själv. Någon mänsklig fri vilja kan det inte vara tal om, inte heller samvete, utan endast lydnad och underkastelse under den gudomliga viljan. Den gemenskap som Koranen talar om är inte en gemenskap på grund av ett gemensamt människovärde utan endast en gemenskap muslimer emellan i underkastelsen under Guds outgrundliga vilja. Den som inte är muslim är en fiende, en otrogen.

Samma problem, om de mänskliga rättigheternas konflikt med gruppintressen, berör Maria Ludvigsson i sin ledare om pridefestivalen. Hon påpekar där att det finns en konflikt i varje rörelse som inte bara verkar för enskilda människors rättigheter utan också för en särskild grupps rättigheter. När fokus flyttas från individen till kollektivet verkar det lockande att kräva särlagstiftning, särskilda rättigheter eller förmåner. Ett sådant krav på särbehandling inkräktar i själva verket på alla människors likabehandling.

Det finns skäl att i detta sammanhang påminna om att "pride"inte bara kan betyda stolhet utan också högmod. Gränsen mellan stolthet och högmod kan synas hårfin, men överskrids ofta just när intresset övergår från individ till ett kollektiv. Man kan också påminna om Islams krav på införande av sharialagar, ett gruppintresse som står i direkt konflikt med det för alla gemensamma människovärdet.

Det är inte bara det för alla människor gemensamma människovärdet som står på spel. Genom olika gruppintressen hotas den för alla människor gemensamma naturliga lagen. Rättighetstänkandet är i grunden ett utflöde av en subjektivistisk lyckomoral där rätt och fel bestäms av individens önskningar. Moralen står i relation till individen i stället för att vara en för alla människor given norm. Det viktiga är inte längre att vara god utan att må gott. Kampen för mänsklighetens framtid måste därför föras på flera fronter, mot gruppintressen som ställs emot varandra i en aldrig sinande ström och mot en individcentrerad lyckomoral, som ställer människors önskningar mot varandra och leder till ett allas krig mot alla, en konflikt som till sist hotar förtrycka och förinta individen.