Öppenhetens riddare eller dödgrävare?

I dagens Sv.D. recenseras en dokumentär om Wikileaks och dess grundare Julian Assange. Där påpekas bl.a. hur svårt sådana "visselblåsare" som Assange har att tåla öppenhet kring sin egen person. Assange har kraftfullt reagerat mot att hans egna polisförhör i samband med de påstådda sexövergreppen i Stockholm har läckt från Åklagarmyndigheten till Expressen. "Det kan ofta vara knepigt att leva som man lär", konstaterar recensenten Jan Söderqvist.

Öppenheten har alltså sina gränser, även om dess förespråkare hävdar motsatsen och gärna vill framställa sig själva som sanningens riddare. Utan tanke på öppenhetens konsekvenser för tredje person är de beredda att gå över lik. Öppenhetens riddare kan på så sätt bli dess dödgrävare genom att tvinga fram motattacker. Under sådana förhållanden kan man fundera över vad som är den egentliga drivkraften bakom kravet på den totala öppenheten. Jan Söderqvist tycker sig kunna konstatera att det övergripande syftet med Wikileaks verksamhet har blivit ett "egosmek", eller mera rakt på sak: uttryck för ett självhävdelsebehov. Ett liknande behov kan man – enligt min mening – också finna hos Bradley Manning, som nu – efter sin dom – "kommer ut" som transsexuell.

Självhävdelsebehovet är ofta omedvetet hos de personer som framträder med anspråk på den absoluta sanningen och öppenheten, och man kan fundera över om de bottnar i bakomliggande mindervärdighetskänslor. En sådan självhävdelse möter inte bara i prideparader och gruppdemonstrationer utan också i mera subtil form i politikers snabba påhäng på diverse populistiska upptåg – för att inte tala om uppmaningen till att bära slöja. Varje människa som driver kravet på öppenhet behöver rannsaka sig själv om vad som är den egentliga drivkraften.