Den viktigaste klimatfrågan

Ingen har väl kunnat undgå att FN:s stora klimatmöte äger rum i Stockholm denna vecka. Klimatfrågan anses av många mer eller mindre som vår tids stora ödesfråga. Katastrofscenariorna avlöser varandra. Den spekulativt lagde tycker sig kanske i klimathotet kunna se en uppfyllelse av Lukasevangeliets ord om den yttersta tiden: "På jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån" (Luk. 21:25).

Samtidigt tränger sig mer närliggande plågor på: militärstyre i Egypten, en månghövdad och till synes olöslig konflikt i Syrien, terrorattacker i Kenya och Pakistan, otaliga strider mellan olika fraktioner i den arabisktalande världen, den olösliga Israel-Palestinakonflikten.

"Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet" (Mark. 1:15). Också Jesus framträdde i en orolig och på många sätt apokalyptisk tid. Det var lätt att uppfatta hans budskap om Gudsrikets närhet som ytterligare en röst om världens undergång. Men där finns en avgörande skillnad. Inför slutet av sitt liv säger Jesus till Pilatus, maktens representant: "Mitt rike är icke av denna världen…  mitt rike är av annat slag" (Joh. 18:36). På en fråga från fariséerna om när Guds rike skulle komma svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 17:20f.). Guds rike är ett andligt rike, ett rike som äger rum och tar gestalt i människans hjärta.

Det finns alltså en viktigare klimatförändring än den yttre och det är den inre klimatförändring som måste äga rum inom oss. "Omvänd er och tro på glädjebudet", uppmanar Jesus, ett glädjebud om att Gud har sett till sitt folk och berett det frälsning, "en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga", Luk. 1:79. Det är  denna inre klimatförändring som också påven Fanciskus efterlyser: ett varmare inre klimat, en mänskligare attityd till våra medmänniskor.

Varje försök från mänsklig sida att bemöta det yttre miljöhotet eller bidra till fred på jorden är förgäves om det inte finns ett inre motivering till förändring, en motivering som inte bygger på fruktan för jordens undergång utan på tro, hopp och kärlek. När en skriftlärd frågade Jesus om det viktigaste budet i lagen, svarade Jesus med det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft och du skall älska  din nästa som dig själv". När den skriftlärde instämmer, säger Jesus till honom: "Du har inte långt till Guds rike". Steget som fattas är den skärpning som Jesus anbefaller i bergspredikan, att älska inte bara dem som hör till samma grupp utan också sina fiender och förföljare (Matt. 5:43-48).

Hur är detta möjligt? Det undrade också den rike yngling som frågade Jesus om vägen till evigt liv och fick svaret: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Mark. 10:17-31). Endast den radikala omvändelsen från bundenheten vid världen till tro på Jesus Kristus kan åstadkomma den inre miljöförvandling som kan leda vidare till världens förvandling. "Vi älskar därför att Gud först har älskat oss" (1 Joh. 4:19). Världens återuppbyggnad börjar med omvändelsen av oss själva.