Korset eller månskäran?

I lördagens Sv.D. försöker Carl Rudbeck att via två nyutkomna böcker om islam övertyga oss om att tanken på ett muslimskt övertagande av Europa bara är en myt.  Problemet är bara att eftersom varje utsaga om framtiden med nödvändighet är osäker och kan betecknas som en "myt", så kan också denna utsaga om ett ett icke-muslimskt övertagande betecknas som en myt. Det är med andra ord tämligen ofruktbart att sia om framtiden eftersom många olika faktorer bestämmer dess utveckling.

I stället borde vi ägna oss åt en jämförelse i nutid mellan islam och den religion som den europeiska kulturen i stor utsträckning är ett resultat av, nämligen kristendomen. Det första man kan ifrågasätta i Rudbecks understreckare är påståendet att islam bara är en religion. "Det är inget särskilt med islam, den är en religion, en världsåskådning, bland många andra." Så enkelt är det tyvärr inte. Islam är visserligen en religion, en världsåskådning om man så vill, men den är en religion med anspråk på världsherravälde, med hjälp av våld och makt om så skulle behövas. Det finns visserligen grenar av islam som mer eller mindre uttalat tar avstånd från våldet som metod, men för den i arabvärlden rådande formen, nämligen sunnimuslimerna, är våldet en livsform, det kan knappast förnekas. Själva ordet islam betyder ju också underkastelse, så det finns fog för att inte vara alltför godtrogen.

För kristendomen är våldet en principiellt omöjlig väg. Till grund för detta ligger inte bara bergspredikans etik om att vända andra kinden till utan framför allt uttalanden av Jesus om en bestämd åtskillnad mellan Guds rike och denna världens härskare. På frågan om nödvändigheten att betala skatt svarar han "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" och inför Pilatus svarar han på anklagelsen om maktmissbruk med orden "Mitt rike hör icke till denna världen… Nu är mitt rike av annat slag", ett uttalande som går på kollisionskurs med varje försök att sammanblanda politik och kristendom, något som bl.a. borde vara ett memento i kyrkovalstider.

En oerhört viktig skillnad mellan kristendomen och islam ligger i inställningen till den fria viljan. För kristendomen är det en grundbult att Gud har skapat människan med en fri vilja, en möjlighet att säga ja eller nej till Gud. I denna fria vilja ligger människans adelsmärke, kännetecknet på att hon är skapad till Guds avbild och med möjlighet att växa till allt större likhet med Gud men också med risken att ta avstånd från Gud. För islam är en sådan frihet en omöjlighet eftersom det är Allah som i varje ögonblick bestämmer vad som är gott eller ont. Den frihet som den europeiska kulturen bygger på grundar sig på den kristna människosynen om människan som Guds avbild. En sådan frihet är otänkbar inom islam.

Det är ingen tvekan om att det har funnits tider då islam precis som kristendomen haft teologer som försökt att förena tron med förnuftet, men det är heller ingen tvekan om att en sådan fredsälskande islam i dagens läge har oerhört svårt att göra sig gällande. Ingen kan sia om framtiden, men i brist på en sådan förmåga är det viktigt att slå vakt om den frihet som är den kristna trons signum och den enda möjligheten för att bygga en hållbar framtid.