Sturmarks bekymmer

Regelbundet återkommande inför varje terminsavslutning i skolan är debatten om skolavslutningar i kyrkan. Med anledning av regeringens förslag om att vissa religiösa inslag skall vara tillåtna träder humanistiska förbundets ordf. Christer Sturmark upp till försvar för otron. Det verkligt anstötliga tycks för honom vara prästens närvaro och medverkan. Man skulle kunna förstå Sturmarks oro om prästen verkligen fungerade som präst och inte bara som en ceremonimästare. Men i de flesta fall inskränker sig prästens insats till att säga några oförargliga ord och att hålla sig inom de gränser som den allmänna opinionen föreskriver.

Likväl kan jag inte annat än hålla Sturmark räkningen för den uppenbara fruktan och beröringsskräck som han känner inför Guds ord. Om det är något han borde frukta och kanske också fruktar så är det inte prästen som person utan det budskap som prästen är satt att förmedla, Ty – som det står i Hebr. 4:12 – "Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." Det finns skäl till oro för otron. Varje människa som aldrig så lite fördjupar sig i nya testamentets budskap kan inte undgå att gripas av det vittnesbörd som det förmedlar om Jesus Kristus. Man kan lätt bli en troende – och det vore farligt.

Sedan detta är sagt vill jag också konstatera att något konfessionslöst tillstånd i samhället – och därmed i skolan – inte existerar. Man kan försöka hålla de etablerade religionerna på armlängds avstånd. Själva detta avståndstagande är en bekännelse, en confessio, till en tro, nämligen tron att det inte finns en Gud. De s.k. humanisterna försöker ofta hävda att deras förnekelse är vetenskapligt underbyggd, men sanningen är ju att vetenskapen aldrig kan göra Gud till föremål för sin undersökning. Gränsen går inte mellan tro och vetenskap utan mellan tro och otro och för båda finns rationella men olika skäl.

Däremot finns det anledning att noggrannare undersöka grunden för de värderingar som man försöker förmedla. När förbundet Humanisterna lägger beslag på ordet humanism så vill de ge sken av att de företräder en humanare, d.v.s. mänskligare inställning till människan än andra livsåskådningar. Det är naturligtvis nonsens. Humanisterna ägnar sig uteslutande åt religionskritik, inte åt kritik av det omänskliga samhället. Kritiken mot humanisternas tolkningsföreträde av ordet "humanism" kvarstår. I själva verket kvarstår också frågan om någon "humanism" utan gudstro och i synnerhet utan kristendomens syn på människan som Guds avbild verkligen är möjlig. Kommunismens, nazismens, fascismens och andra ismers vedervärdiga handlingar under det gångna seklet talar för motsatsen. Om detta borde vi tala.

Myt eller mysterium?

Kjell Bengtsson har i Kyrkomusikernas tidning tagit till orda i en aktuell och för många brännande fråga: Hur skall man förstå kyrkans dogmer, t.ex. trosbekännelsen, och hur skall man göra dem begripliga för vår tids människor? Hans lösning är att se dem som myter, d.v.s. snarast som poetiska och bildlika beskrivningar av en bakomliggande andlig verklighet, som man aldrig kan gripa om med sitt förnuft och därför heller aldrig riktigt kan förstå. T.o.m. Bibelns utsagor är att förstå som mytiska uttalanden och skall därför inte förstås som uttalanden om verkligheten. Kjell Bengtssons ärende är både att ge uttryck för en personlig upptäckt och att ömma för körsångares och andra gudstjänstmedverkandes behov av förståelse.

Till stöd för sin mytiska förståelse anför Kjell Bengtsson Karin Armstrong, en f.d. nunna och känd religionshistoriker, f.d. ärkebiskop KG Hammar,  den tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelén samt Eskil Franck, teol.dr. och f.d. präst i Svenska kyrkan. Ledordet för dessa auktorer kan sägas vara artikelrubrikens "Gud är större" – underförstått: än våra tankekategorier. Ledordet är ett citat ur 1 Joh. 3:20 och handlar i sitt sammanhang inte alls om att Gud är större än våra tankekategorier utan om att han är större än vårt eget samvetes dom över oss själva.

Kjell Bengtsson är säkert ute i ett vällovligt syfte, men jag tror inte att hans lösning kommer att locka människor till kyrkan eller behålla de tvivlande, därtill är människors sökande efter sanning och klara besked i en subjektiv och pluralistisk värld alltför starkt (se t.ex. Lena Anderssons kritik av vad hon kallar "dunbolsterteologin"). Kyrkan har aldrig tvekat om att hennes budskap vilar på en solid grund. Jag citerar från det nämnda första Johannesbrevets inledning: "Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord."  Tydligare kan det knappast sägas att Kyrkans förkunnelse vilar på en sedd och upplevd verklighet, nämligen Kristus. Stora delar av Johannesbrevet är för övrigt en uppgörelse med antikrist och med villfarelsens ande.

Inte mindre kategorisk är aposteln Petrus: "Det var inte några skickligt hopdiktade sagor [eg. står det "myter", mytois på grekiska] jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät" (2 Petr. 1:16-21 – Petrus syftar här på upplevelsen på förklaringsberget). Och Paulus konstaterar krasst: "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro (1 Kor. 15:14).

Nu invänder någon: Ja, detta gäller Bibelns vittnesbörd, men hur är det med trosbekännelsen? Jag svarar: det gör ingen skillnad. Kristus har grundat sin Kyrka (Matt. 16.18f.) och givit henne hennes uppdrag (Matt. 28:16-20). Nya testamentet är Kyrkans vittnesbörd om Kristus och i Kyrkans famn vilar vittnesbördets traditionsförmedling (se t.ex. 1 Kor. 11:23) och försvar. Det är Kyrkan som har fastställt nya testamentets omfång, dess kanon, och avgränsat det mot hotande förvanskningar  och irrläror. Trosbekännelserna liksom konciliernas beslut om deras formuleringar är ett led i detta försvar. Gamla testamentet skall i Kyrkan läsas som en profetia om Kristus. När Paulus i Ef. 5:31f. utlägger 1 Mos. 2:24 om att mannen skall lämna sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru så att de blir "ett kött", så tillägger han "Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan".  "Hemlighet" är en översättning av det grekiska ordet "mysterion", mysterium, i latinet översatt med "sacramentum", sakrament. Äktenskapet avbildar i sin enhet enheten mellan Kristus och Kyrkan. Denna enhet är ingen myt – den är i stället ett stort mysterium, en stor hemlighet.

Den kristna tron är fylld av sådana hemligheter. Treenigheten, enheten mellan Fadern och Sonen och den heliga Anden är ingen myt, den är ett mysterium. Som alla andra mysterier i den kristna tron tar den tid att lära känna och förstå. Kanske är det den moderna människans brist på tid som gör det så svårt för henne att lära känna och förstå den kristna tron. Men lösningen heter inte att släta över svårigheterna med tal om "myter". Det är en lättköpt väg. Lösningen är snarare att tränga djupare in i Gudsordet, djupare in i det största mysteriet av alla, det som julen budskap handlar om: att Gud har blivit människa i Jesus Kristus.

Gud är större – än vad?

På DN Debatt har biskop Antje Jackelén tagit till orda med anledning av att hennes valspråk "Gud är större" har kritiserats för religionsblandning och otydlighet. Hennes försvar är att visa på det bibelord från vilket valspråket är hämtat, nämligen 1 Joh. 3:18-20. Det är ett ödesdigert misstag. En blick på ifrågavarande bibelställe visar nämligen att ordet om Guds storhet inte alls handlar om att Gud är större än våra tankekategorier utan att han är större än vårt hjärta: "Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss."

Gud är alltså större än vårt hjärtas (samvetes) dom över oss själva. Samma tolkning ger oss också Augustinus, från vilken i den kristna traditionen "Deus semper major" närmast är hämtat (Enarratio in Psalmum LXII, 16: CCL 39, 804). Han säger där att vi är som små barn, som Gud skyddar under sina vingars skugga på samma sätt som hönan skyddar sina kycklingar. Gud är alltid större, hur mycket vi än växer. I vår autonomi, vår tillit till oss själva, vår självsäkerhet, försöker vi frigöra oss från Gud och blir därmed  slavar under oss själva. Aposteln Johannes förmanar oss: endast genom att hålla Guds bud och göra det som behagar honom, nämligen tro på hans sons Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss, kan vi förbli i Gud och Gud i oss.

Guds storhet i förhållande till vårt hjärtas fördömande av oss själva sammanhänger alltså med inkarnationen. Guds människoblivande i Jesus Kristus är emellertid en trossats som kategoriskt förnekas av både judendomen och islam. Det är tänkvärt att läsa fortsättningen på aposteln Johannes brev: "Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen" (1 Joh. 4:1-3). Polariseringen, som Antje Jackelén fruktar, är ibland ett nödvändigt försvar för sanningen.  Ärkebiskop electas användning av "Gud är större" skiljer sig uppenbart från aposteln Johannes bruk.

Se tidningen Dagens ledare om vikten av en saklig debatt!
Läs också BloggarDags inlägg
samt Siewert Öholms artikel i Världen idag.