Sturmarks bekymmer

Regelbundet återkommande inför varje terminsavslutning i skolan är debatten om skolavslutningar i kyrkan. Med anledning av regeringens förslag om att vissa religiösa inslag skall vara tillåtna träder humanistiska förbundets ordf. Christer Sturmark upp till försvar för otron. Det verkligt anstötliga tycks för honom vara prästens närvaro och medverkan. Man skulle kunna förstå Sturmarks oro om prästen verkligen fungerade som präst och inte bara som en ceremonimästare. Men i de flesta fall inskränker sig prästens insats till att säga några oförargliga ord och att hålla sig inom de gränser som den allmänna opinionen föreskriver.

Likväl kan jag inte annat än hålla Sturmark räkningen för den uppenbara fruktan och beröringsskräck som han känner inför Guds ord. Om det är något han borde frukta och kanske också fruktar så är det inte prästen som person utan det budskap som prästen är satt att förmedla, Ty – som det står i Hebr. 4:12 – "Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." Det finns skäl till oro för otron. Varje människa som aldrig så lite fördjupar sig i nya testamentets budskap kan inte undgå att gripas av det vittnesbörd som det förmedlar om Jesus Kristus. Man kan lätt bli en troende – och det vore farligt.

Sedan detta är sagt vill jag också konstatera att något konfessionslöst tillstånd i samhället – och därmed i skolan – inte existerar. Man kan försöka hålla de etablerade religionerna på armlängds avstånd. Själva detta avståndstagande är en bekännelse, en confessio, till en tro, nämligen tron att det inte finns en Gud. De s.k. humanisterna försöker ofta hävda att deras förnekelse är vetenskapligt underbyggd, men sanningen är ju att vetenskapen aldrig kan göra Gud till föremål för sin undersökning. Gränsen går inte mellan tro och vetenskap utan mellan tro och otro och för båda finns rationella men olika skäl.

Däremot finns det anledning att noggrannare undersöka grunden för de värderingar som man försöker förmedla. När förbundet Humanisterna lägger beslag på ordet humanism så vill de ge sken av att de företräder en humanare, d.v.s. mänskligare inställning till människan än andra livsåskådningar. Det är naturligtvis nonsens. Humanisterna ägnar sig uteslutande åt religionskritik, inte åt kritik av det omänskliga samhället. Kritiken mot humanisternas tolkningsföreträde av ordet "humanism" kvarstår. I själva verket kvarstår också frågan om någon "humanism" utan gudstro och i synnerhet utan kristendomens syn på människan som Guds avbild verkligen är möjlig. Kommunismens, nazismens, fascismens och andra ismers vedervärdiga handlingar under det gångna seklet talar för motsatsen. Om detta borde vi tala.