”Ett kan vi lära oss av döden: att livet förpliktigar. Detta att vara vid liv, att ha ett liv, är också att bära ansvaret för att leva det så sant och meningsfullt vi bara kan. När en människa dör, lämnar hon den påminnelsen i arv, det är vackert och vi kan behöva den”. Orden inleder Therese Erikssons recension av den bortgångne filosofen Thomas Anderbergs sista bok Det mesta blir aldrig av.
Att leva livet så sant och meningsfullt som vi bara kan. Det är ingen dålig maxim. Man brukar säga att ateister är gudsförnekare, men ibland tror jag att det som de förnekar mest är en vrångbild av Gud. Om man söker sanningen och inte låter sig begränsas bara till det som kan vägas och mätas eller till det som vetenskapen kan godkänna utifrån sina premisser, då kan man inte hamna fel.
Jesus berättade en gång en liknelse om en man som hade två söner. Han sa till den förste ”Min son, gå ut och arbeta i vingården”. Sonen svarade ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Sedan sa mannen samma sak till den andre sonen. Han svarade ”Jag skall gå, Herre”, men han gick inte. Vem av de båda sönerna gjorde vad fadern ville?
Till sist handlar det inte så mycket om vad vi säger utan om vad vi gör, om vi lever livet ”så sant och meningsfullt som vi bara kan”. Att söka sanningen är aldrig fel. Att göra det som är sant och rätt är aldrig fel. Joseph Ratzinger (påven Benedikt XVI) skriver i sin bok Christianity and the Crisis of Cultures att även om vi lever i ett sekulariserat samhälle skall vi inte leva efter liberalismens princip ”som om Gud inte fanns” utan i stället i enlighet med Pascals slutsats ”som om Gud fanns”. Gud älskar ateister inte för att de förnekar honom utan när de söker sanningen och lever livet så sant och meningsfullt som de bara kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar