”Katolska kyrkan är inte samma sak överallt” skriver Sune K Andersson i tidningen Dagen. På detta svarar jag ”Katolska kyrkan är densamma överallt”. Hon har samma bekännelse (katolska kyrkans katekes), samma gudstjänstordningar, samma sakrament, samma ämbete o.s.v. De avvikelser eller variationer som man kan iaktta på skilda håll i världen är antingen missbruk eller kan betecknas som sådant som inte hör till kyrkans väsen (esse). Om man sedan vill utnyttja dessa missbruk eller oväsentligheter för att misskreditera katolska kyrkan så får det stå för sagesmannen själv och vittnar snarast om en tveksam kyrkosyn. Ett ordspråk säger ”man skall inte döma hunden efter håren” d.v.s. man skall inte döma hunden bara efter en ytlig betraktelse utan efter dess uthållighet och dess inre karaktär. En liknande eftertänksamhet och återhållsamhet borde prägla alla kristna i deras kritik över andra samfund och kyrkor.
”Se, hur de älskar varandra”, hette det om de första kristna. Det är svårt att känna igen den utsagan i den ström av angrepp på katolska kyrkan som följt i spåren av Ulf Ekmans konversion. I stället frestas man citera Paulus i Galaterbrevet 5:15: ”Om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra”. Angreppen är begripliga utifrån det hot man känner mot den egna ståndpunkten. ”Ulf Ekmans svek” är de ord man använder för att materialisera detta hot. Ofta nog bottnar hotet i den egna ståndpunktens ensidighet. Det är lätt att bli ”frälst” på en ensidig förkunnelse, och det skall vi vara glada för, men det är inte lätt att i längden leva på en alltför ensidig kost. Kanske är det detta som Ulf Ekman och hans fru har upptäckt.
Det finns dock något gemensamt för den evangeliska fosterlandsstiftelse som min farfar och farmor representerade, den frälsningsarmé som min hustrus farmor och farfar tjänade och den heliga katolska kyrka som jag och min hustru bekänner: kärleken till Jesus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar