Till de stötestenar som hindrar många frikyrkliga från att betrakta Katolska kyrkan som en riktig kyrka hör inte bara Marias ställning inom Katolska kyrkan utan också Katolska kyrkans anspråk på att vara den enda kyrkan, grundad av Jesus Kristus själv. Begreppet ”kyrka” har tidigare haft en svag ställning inom frikyrkligheten, som hellre sett på sig själv som en väckelserörelse – t.ex. frälsningsarmén och pingströrelsen – som enskilda församlingar eller möjligen som samfund. Begreppet ”kyrka” har man snarast tagit avstånd ifrån i den bestämda uppfattningen om att detta begrepp stått för något stelnat och institutionellt.
Med tiden har emellertid begreppet ”kyrka” blivit alltmer accepterat inom frikyrkligheten, dels som en beteckning på gudstjänstlokalen, dels som beteckning för samfundet. I vår tid har det till och med blivit populärt att använda sig av den grekiska termen ekklesi´a (Ekklesia Örebro) som kan översättas med både ”kyrka” och ”församling”. Bakom detta ligger sannolikt insikten om att organisation och institution dels är någonting som man har nytta av, dels inte behöver stå i motsättning till det som uppfattas som mera andeinspirerat och personligt. Man kan naturligtvis också fråga sig i vilken utsträckning som den förnyade användningen av begreppet ”kyrka” möjligen återspeglar en förstelning av de egna formerna som man tidigare varit så kritisk mot hos andra.
Parallellt med kyrkobegreppets återinförande växer kritiken mot att den Katolska kyrkan hävdar sig själv som den enda heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Om man betraktar sig själv som kyrka kan den katolska kyrkan inte längre gärna göra anspråk på att vara den enda sanna kyrkan, säger man. Bakom detta ligger två helt olika uppfattningar av vad begreppet ”kyrka” innebär, en teologisk och en sociologisk. För många frikyrkliga är ”kyrka” helt enkelt ett samlingsbegrepp för lokala församlingar, ett annat ord för samfund. För den Katolska kyrkan är det inte summan av delarna som bildar en enhet utan enheten som är det primära och som sedan återspeglar sig i de många delarna.
Parallellt med denna skillnad finns en skillnad som återspeglar sig i det sätt på vilket man tänker på och talar om kyrkans enhet. Många protestantiska kyrkor delar med Katolska kyrkan bekännelsen till ”en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Utsagan har blivit en viktig utgångspunkt för det ekumeniska arbetet med kyrkans enhet. Att man är ense om ordalydelsen betyder emellertid inte att man är ense i sak. Vad den Katolska kyrkan menar framgår klart av Katolska kyrkans katekes och många andra dokument. Den enda heliga, katolska och apostoliska kyrkan är den som vi i dagligt tal kallar för den Katolska kyrkan.
För protestantiska samfund är saken inte lika klar. Nicenska bekännelsens ”en helig katolsk och apostolisk kyrka” är här inte längre den Katolska kyrkan utan en abstrakt kyrka, ett samlingsbegrepp som omfattar alla andra kyrkor i världen. Denna kyrka saknar emellertid synliga kännetecken. Den har ingen gemensam lära, ingen gemensam organisation, inget gemensamt ämbete, ingen gemensam syn på sakramentens antal eller innebörd. Så länge som man inte ställer några intrikata frågor utan befinner sig i abstraktionens tunna luft går det att till nöds nöja sig med detta innehållslösa kyrkobegrepp. Den mest karakteristiska skillnaden i förhållande till Katolska kyrkan är att detta protestantiska kyrkobegrepp gör kyrkan fullkomligt osynlig. I många fall strävar man inte ens efter någon kyrkans enhet, trots att Jesus bett för den. Man finner sig tillrätta med och försvarar till och med ”status quo”.
Nu är det uppenbart att Jesus ber för sin Kyrka och för dess enhet (Joh. 17). Hans översteprästerliga förbön äger rum i samband med den sista måltiden, då endast de tolv apostlarna är närvarande. Men han ber inte bara för apostlarna utan också för dem ”som genom deras ord tror på mig”. Och enheten har ett mycket bestämt syfte: för att världen skall tro på att Jesus är sänd av Fadern och att enheten mellan Fadern och Sonen också skall prägla kyrkan, enhetens gemenskap. Endast så skall världen förstå att Gud älskar världen. Kristian Lundberg har i tidningen Dagen gjort ett inlägg om denna längtan efter enhet. Det är uppenbart att denna enhet inte kan vara osynlig. Den måste ta sig uttryck i en yttre gemenskap och sammanhållning, annars kan världen aldrig förstå vad Kyrkan är och vad den är till för.
Man kan fråga sig om det som många protestantiska kyrkor avser med ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka” i själva verket är ett täcknamn för det man menar med Guds rike. Det finns en principiell skillnad mellan det som kallas Guds rike och Kyrkan. När Jesus första gången uppträder offentligt sker det med proklamationen ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”. Om detta Guds rike konstaterar Jesus i ett senare sammanhang att det inte är av det slaget att man kan se det med sina ögon. ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det” (Luk. 17:21). Guds rike är osynligt för ögat. Paulus instämmer när han i Romarbrevet säger: ”Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, glädje och frid i den helige Ande” (Rom. 14:17). Samtidigt inrättar Jesus en yttre synlig organisation när han utser det tolv apostlarna (Mark. 3:13-19) och Petrus till deras ledare: ”Du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt. 16:18). Det är till denna Kyrka som Jesus ger sitt uppdrag att gå ut i hela världen för att göra alla folk till lärjungar. Men det är inte Kyrkan som är slutmålet för kallelsen utan Guds rike. Den synliga kyrkan skall endast vara ett verktyg för det i tiden osynliga Guds rike.
Se också påven Franciskus homilia: En kristen utan kyrka är helt och hållet idealistisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar