Har konsten gränser?

Andres Lokko har i ett par krönikor i Sv.D. (här och här) ironiserat över Margareta Larssons (SD) utfall mot vaginor i konsten. Utan att ta någon som helst politisk ställning kan man konstatera att frågan har mycket vidare intresse än att bara bli föremål för politiskt käbbel.

För Andres Lokko finns det bara en sak som är helig: yttrandefrihet och tryckfrihet. För dess skull är han beredd att bokstavligt talat gå över lik. Att ironisera är nämligen ett effektivt sätt att oskadliggöra en opposition. Jag kan inte tycka att Andres Lokko är det minsta rolig när han ironiserar över fittkonstens motståndare. Det finns mängder av människor för vilka detta inte är konst utan ett övergrepp, en maktdemonstration, en våldtäkt på något som de inte vill skall våldföras. Det är inte underligt om många unga flickor sluter upp under feminismens fanor. De har tröttnat på mäns sjukliga gubbighet och paranoida intresse för kvinnliga könsorgan. Andres Lokko är bara en i raden av den  frigjorda sexualitetens försvarare. Han kommer naturligtvis att fortsätta sitt försvar för en konst vars uppgift sägs vara att chockera. Men tro mig – den chockerar inte, den åstadkommer värre saker. Den gräver tryckfrihetens, yttrandefrihetens och sin egen grav.

Om Anders Lokko lyfter sina ögon någon millimeter över den kutursnobberiets sfär som han representerar måste han erkänna att det finns frågor som är viktigare än friheten att få uttrycka sig som man vill. Dit hör mat för dagen och fred i världen. Ty utan mat för dagen och utan en fredlig omgivning finns det få möjligheter till konstnärliga uttryck. Konstnärligt skapande är möjligt bara där vissa basala villkor är uppfyllda. Konsten saknar inte uppgifter och mål. Men att dess uppgift skulle vara att stå i våldets och förtryckets tjänst är svårt att svälja.

Kejsaren är ju naken!

”Historisk dag då Svenska kyrkan fick sin första kvinnliga ärkebiskop” – så påannonserades ett nyhetsinslag i söndagens Aktuellt. Det är möjligt att många tycker att dagen kan kallas historisk, men i grunden är den ingenting annat än en följdverkan av att Svenska kyrkan år 1958 efter politiska påtryckningar beslutade om prästvigning för kvinnor. Svenska kyrkan har en gång för alla slagit in på den väg som leder bort från enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet, alltså det som man formellt bekänner sig till i den s.k. nicenska trosbekännelsen, bort från den universella kyrkan. Det hjälper inte att man kallar Svenska kyrkan för ”världens största lutherska kyrka” (se Agneta Lagercrantz intervju i Sv.D.), stor är den bara tack vare sitt månghundraåriga samband med staten från Gustav Vasa och in i vår egen tid, trots den formella frigörelsen från staten år 2000. Varför skulle annars ärkebiskopsvigningen gästas av både kungliga och politiska dignitärer? Svenska kyrkan definieras fortfarande i lag som ”en rikstäckande evangelisk-luthersk folkkyrka”. Man förväntar sig ingen opposition från kyrkan, ingen moral som avviker från vad folk i allmänhet tycker, inga konstigheter med trosutsagor och sakrament, inga avvikelser från vad den demokratiskt valda folkförsamlingen har sagt och bestämt. Ty det är den som är kyrkans lag.

”Anpassa er inte efter denna världen”, skriver Paulus i Rom. 12:2, ”utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”. Att Svenska kyrkan inte skulle anpassa sig till  rådande omgivning är en omöjlig tanke. Och hur kan man begära andlig förnyelse efter Guds vilja av en kyrka, som sitter så fast i vad omgivningen begär och vill ha?

Problemet med en kvinnlig ärkebiskop är inte titulaturen (prima inter pares i st. f. primus inter pares, som hon själv föreslår, och varför i så fall inte ärkebiskopa i st.f. ärkebiskop?), utan att det leder bort från uppenbarelsen. Jag har redan tidigare på min blogg påpekat att Antje Jackeléns valspråk ”Gud är större” ur 1 Joh. 3:20 är ryckt ur sitt sammanhang (en inte ovanlig företeelse när man vill ta Bibeln till stöd) och inte alls handlar om att Gud är större än våra tankar om honom, utan om att Gud är större än vårt hjärta (samvete) som dömer oss. Självklart är Gud större också än våra tankar men han har dock uppenbarat sig för oss och vi behöver inte vara okunniga om honom. Det stora problemet med den ständiga anpassningen till världen är att vi kommer bort från Guds uppenbarelse av sig själv och hamnar i det okunnighetens mörker som kännetecknar vår tid.

Svenska kyrkan må vara stor och imponerande (inte minst vid biskopsvigningar) och den nya ärkebiskopen  hälsas med applåder, men vad har Svenska kyrkan att ge om den inte längre tror på den givna uppenbarelsen? Kejsaren är ju naken!

Hur en syndare blir ett helgon

En av de allvarligare protestantiska villolärorna är den som går under beteckningen simul justus et peccator, d.v.s. att den kristna människan samtidigt är både rättfärdig och syndare, rättfärdig genom sin tro på Gud, syndare i sina gärningar. Nära förbunden med denna villfarelse är uppfattningen att nåden bara är en tillräknad nåd, en nåd som finns hos Gud och inte har någon direkt effekt på människan.

Villoläran simul justus et peccator är allvarlig, dels därför att den saknar egentligt stöd i nya testamentet, dels därför att den invaggar människan i den föreställningen att hennes syndiga tillstånd är sådant att det inte går att göra någonting åt. Hon är och förblir en syndare så länge hon lever, rättfärdig är hon bara i Guds ögon genom att hon tillräknas den rättfärdighet som Kristus har vunnit åt henne genom sin död på korset. Dopet blir i detta sammanhang meningslöst, en symbol eller på sin höjd ett löfte.

Villoläran är farlig också därför att den är så enkel och lätt att tillämpa. Den är m.a.o. ett exempel på kyrkans trivialisering. De flesta villoläror är sådana till sin natur. De har blivit populära genom sin enkelhet. Jag har själv som protestantisk präst predikat denna villolära i mer än fyrtio år. Den har hjälpt mig att bortse från synden som något egentligt problem. Den har varit lätt att predika, den har varit lätt för mina åhörare att lyssna till och lämnat både mig själv och dem i fred med våra synder.

Genom villoläran simul justus et peccator invaggas den kristna människan i tron att hon inte bara har en dubbel natur utan en dubbel identitet. Hon är rättfärdig och syndare på samma gång, inte efter varandra, inte heller växelvis som i fallet Dr. Jekyll och mr. Hyde utan alltid samtidigt. Det måste leda till en schizofren uppfattning eller till att det ena identiteten, i de flesta fall syndarens, tar över. Man är huvudsakligen syndare men räknas ändå som rättfärdig – för Kristi skull.

Detta är inte nya testamentets och den katolska kyrkans uppfattning. Enligt denna senare uppfattning är människan från födseln en syndare, såld till träl under synden, men genom dopet och tron blir hon rättfädiggjord och ett Guds barn. Hon förenas kroppsligen med Kristus i hans kyrka. Detta är inte bara en tillräknad rättfärdighet utan ett verkligt skeende. Nåden är inte bara ett tillstånd hos Gud utan en i människan ingjuten nåd, gratia infusa. Den utplånar inte risken att synda men den utplånar slaveriet under synden och den ger den kristne möjligheter till ett nytt och heligt liv. Om detta talar aposteln Paulus bl.a. i Rom. 6 och aposteln Johannes i sitt första brev. Där kan man läsa om hur en syndare blir ett helgon.

Kyrkans trivialisering

Jag brukar regelbundet läsa en publikation som heter Kyrkomusikernas tidning. Dess senaste nummer har temat ”perspektiv” och handlar om olika sorters perspektiv på tillvaron. Det är ett ämne som ligger nära min blogg ”Från orgelläktaren”, en titel som närmast är att uppfatta som en metafor för ”utblick från ett annat perspektiv”. Man får nämligen ett annat perspektiv både på kyrkorum och gudstjänst från orgelläktaren än när man sitter nere i församlingen. Inte sagt att det är bättre, men det är i varje fall annorlunda.

Vad som särskilt fångade mitt intresse i facktidskriften var ett referat från Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift, där flera föredragshållare hade talat om gudstjänsten ur olika perspektiv, bl.a. Caroline Krook, f.d. biskop i det svenskkyrkliga Stockholms stift. Hon betonade upprepade gånger risken med att ”trivialisera” gudstjänsten, att göra den ”trevlig”, en risk som föreligger inte bara i Svenska kyrkan men som ändock kan sägas vara särskilt stor just där. Vad som slog mig, men som Caroline Krook antingen inte insåg eller inte var benägen att erkänna var att denna ”trivialisering” av gudstjänsten i Svenska kyrkan tog sin början redan på 1960-talet och hade ett direkt men inte alltid insett samband med införandet av kvinnliga präster. ”Trevligheten” var inte något öppet erkänt motiv för beslut i kyrkomöte och riksdag, utan det var jämställdheten som stod i fokus, men för folk i allmänhet var det nog ”trevligheten” som blev det bestående intrycket och är så än i dag. Det är helt enkelt ”trevligare” med kvinnliga präster än med bara gubbar som står och mässar.

Trevligheten och lättsamheten har sitt pris, och det är det man börjar inse, inte bara bland Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift utan också i Svenska kyrkan i stort och kanske också i frikyrkligheten. Även katolska kyrkan kan ha problem med gudstjänsten, inte så mycket i Sverige som på andra håll, men där hålls excesserna under uppsikt och bromsas effektivt av ett fungerande läroämbete. ”Trivial” betyder inte främst trevlig utan framför allt oviktig, platt, ointressant. Vad man tror sig vinna i folklighet och trevlighet förlorar man till innehåll och form. Det hela blir ointressant och oviktigt, något som snabbt resulterar i tomma kyrkor och bristande engagemang. M.a.o. lätt fånget – men också lätt förgånget.

Det finns alltså en mening i det som inte alltid är så lättsamt eller lättillgängligt. Något att växa i, något att meditera över, kanske t.o.m. något att reta sig på men som med tiden öppnar sig och ger plats för nya insikter, nya erfarenheter, kanske t.o.m. en ny tro.

Den svåra lydnaden

”Therése lovar leva i fattigdom och kyskhet” får vi veta av tidningen Dagen och på Linköpings stifts hemsida. Gott så, men var har det tredje och svåraste löftet tagit vägen – det om att leva i lydnad för sina överordnade i en kommunitet, som tydligen ännu inte finns? I varje fall verkar Therése inte vara hågad att anknyta till någon av de svenskkyrkliga kommuniteter som redan finns, vilket är oroande reda det.

Det här med lydnaden måste vara ett problem för en protestantisk själ, vars existens i så hög grad bygger på att protestera mot det som redan är givet. Vem skall man lyda när man inte längre vill lyda påven? Luther? Zwingli? Calvin? Wallenström? Levi Pethrus? Eller kanske biskop Modéus i Linköping? Jesus, är det traditionella protestantiska svaret, samtidigt som man mycket väl vet att det finns många olika tolkningar av Jesus och ännu fler av vad kyrkan är.

Den katolskt troende har en stor förmån. Vid sin upptagning i katolska kyrkan får hon instämma i följande lydnadsbekännelse: ”Allt, som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.”  Den katolskt troende behöver inte luta sig mot någon enskild uttolkare av Bibeln eller Jesusgestalten utan får luta sig mot en tvåtusenårig tolkning i en kyrka åt vilken Jesus givit löftet om att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den (Matt. 16:18). Man behöver bara byta ut orden ”katolska kyrkan” mot ”svenska kyrkan” i ovanstående bekännelse för att inse hur orimlig den blir: ”Allt vad svenska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”. Gör jag? Är det konstigt om Therése tvekar om lydnaden?