Kan man älska Gud med förståndet?

Rasism, feminism och andra -ismer med anknytning till människovärdet har spelat en framträdande roll under Almedalsveckan. Ofta tas alla människors lika värde för någonting givet, någonting som inte behöver diskuteras och knappast ens behöver motiveras. Det är kanske inte så konstigt eftersom en motivering av människovärdet kräver att man släpper fram djupare frågor om livets mening och människans existensberättigande, frågor som är tabu i den svenska debatten. Religion har så till den grad blivit en privatsak att man inte ens vågar knysta om dess betydelse för samhällets bestånd. Sanningen är den motsatta: religionen är av så grundläggande betydelse att framtiden till stor del ligger i om man inser dess betydelse och positiva värde.

Om Gud inte finns – då finns det nämligen inte heller något bestående människovärde. Det enda människovärde som man då kan tala om är det som en människa kan tillskriva sig själv eller en annan människa, och det är som bekant helt beroende av omständigheterna. Är omständigheterna ogynnsamma för en människa blir hennes människovärde lågt eller t.o.m. obefintligt, något som sker t.ex. i krig, vid terrorhandlingar, under ekonomiska eller sociala kriser, för ett foster i livmodern under de första livsavgörande veckorna eller för en människa som ligger för döden utan möjlighet att ta vara på sig själv. Människovärdet utan Gud är utsatt för ständiga kriser och attacker. Det är inget bestående människovärde utan ett människovärde som är helt beroende av omständigheterna.

Ett bestående människovärde är helt beroende av att det finns en makt utanför människan, utanför hennes begränsningar, som ger åt människans hennes höga värde. Det är en sådan makt som den kristna tron talar om när den talar om Gud som kärleken. Människan höga värde ligger i att hon är älskad av Gud. Hon är skapad till Guds avbild och hon är föremål för en kärlek som är beredd att ge sig själv ända till det yttersta.

Om Gud finns, så är det en människas höga kallelse och uppdrag att svara på Guds kärlek, inte med underkastelse och blind lydnad som inom Islam, utan av fri vilja och med kärlek. Man behöver älska Gud ”av hela sin själ”, d.v.s. med alla sina själsförmögenheter, ”av hela sitt hjärta”, d.v.s. med alla sina känslor, ”av hela sin kraft”, d.v.s. med hela sin vilja och ”av hela sitt förstånd”, d.v.s. med hela sin intellektuella förmåga, sitt förnuft. Det finns ingen uppgift som är viktigare för människan.

Det förefaller kanske underligt att man kan älska Gud med förståndet. Men det är omöjligt att älska en Gud som man inte vet någonting om. En viktig förutsättning för kärleken till Gud är att Gud själv uppenbarar sig. Redan från naturen, universum och människolivet kan förnuftet dra vissa slutsatser om Guds existens och hans egenskaper. ”Ty alltsedan världens skapelse har hans [Guds] osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”, skriver Paulus i sitt brev till församlingen i Rom (1:20). Dock har den uppenbarelsen sina gränser och kan ingenting säga om Guds innersta väsen. Därför har Gud uppenbarat sig i historien, i synnerhet hos det judiska folket, och framför allt genom Jesus Kristus. Men också här spelar förnuftet en stor roll genom den tolkningshistoria som tar sin utgångspunkt i Jesu syn på sig själv och sin sändning.

Först när förnuftet fått säga sitt blir det möjligt att älska Gud också ”av hela sin kraft”, d.v.s. med hela sin vilja. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”, säger Jesus vid sitt första framträdande enligt evangelisten Markus. Trons förutsätter inte bara förnuftets tolkning av budskapet utan också viljans omvändelse till tro på budskapet. Denna vilja är i hög grad beroende av ett personligt förhållande till Jesus Kristus. Man omvänder sig inte bara till tro på ett budskap utan till att personligen följa Jesus och hålla sig till honom ”av hela sitt hjärta”. Först när både hjärta, vilja och förstånd samspelar i tro på Jesus Kristus kan man tala om att älska honom ”av hela sin själ”, med hela sin person, med alla sina själsförmögenheter.

Jämsides med budet om att älska Gud över allting ställer Jesus ett annat bud: ”Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa som dig själv”. Att älska sin nästa som sig själv, att ge sin nästa samma värde som man ger sig själv, det är möjligt först mot bakgrund av den kärlek som Gud visar oss människor. För denna kärlek finns ingen gräns för vem som är min nästa.