Brödet för dagen som kommer

”Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer”. Så lyder den fjärde bönen i Fader vår enligt översättningen i Bibel 2000 (Matt. 6:11). Översättningen har haft svårt att slå igenom i gudstjänstlivet och därmed förmodligen också i det personliga bönelivet, sannolikt därför att ”dagen som kommer” upplevs som en alltför svårbegriplig och svävande tidsangivelse. Vad är det för dag, är det morgondagen eller alla dagar i livet eller kanske den yttersta dagen? I den mån man inte håller fast vid den traditionella formuleringen ”vårt dagliga bröd” har många samfund därför valt en högst allmän formulering ”det bröd vi behöver” som saknar stöd i grundtexten, men som man förmodar kan accepteras av många människor.

Problemet är att den traditionella översättningen dels innehåller en obehövlig tautologi,  ”dagligt bröd – i dag”, dels har låst fast tanken vid att bönen handlar om det bröd vi behöver för att leva vårt biologiska liv här på jorden – detta trots att Jesus i bergspredikan strax efter sin undervisning om bönen uppmanar oss att inte göra oss bekymmer för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen (Matt. 6:25-34). Varför skulle Jesus uppmana oss att be om det som han strax efteråt uttryckligen uppmanar oss att inte bekymra oss för?

Utan att gå in på alltför invecklade språkliga diskussioner kan man konstatera att det grekiska ordet ”epioúsios”, som förekommer på detta enda ställe i nya testamentet, i varje fall inte betyder ”daglig” utan sannolikt just ”kommande”, d.v.s. för dagen som kommer. Men vilken dag är det fråga om? Som så ofta i Nya testamentet kan det löna sig att söka en lösning i Gamla testamentet. Ett av de ställen som kan komma i fråga är det som berättas om ökenvandringen, då Israels folk knotar över att inte ha mat för dagen. Herren låter då manna falla över lägret och alla samlar in vad de behöver för dagen – men inte mer. Dock finns det några som knotar och samlar in för mycket, vilket leder till obehagliga konsekvenser. På sjätte dagen får man emellertid samla in den dubbla ransonen – ty på sjunde dagen råder sabbatsvila. ”Tänk på att det är Herren som ger er sabbaten – därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar” ( 2 Mos. 16:29).

Som så ofta är det som händer och berättas i gamla testamentet en förebild till det som skall komma. Sabbaten är en förebild till den slutliga sabbatsvila som ännu återstår för Guds folk. ”Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta… Låt oss därför göra allt vad vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet” skriver Hebreerbrevets författare (Hebr. 4:9-11) och syftar på den ohörsamhet som Israels folk visat mot Gud under ökenvandringen. ”Vårt bröd för dagen som kommer” handlar då inte om brödet för vårt biologiska liv utan om det bröd för vårt andliga liv som skall föra oss till Guds folks slutliga sabbatsvila. Genom sabbatsvilans bröd skall vi stå vakande och beredda inför den tyttersta dagens inbrott. Då blir det också naturligt att redan i dag be om det brödet för dagen som kommer.  Denna tolkning av den fjärde bönen i Fader vår bringar den dessutom i större överensstämmelse med de övriga bönerna, som handlar om andliga realiteter i vår väntan på Herrens dag.

Nattvard för odöpta?

Om nattvard för odöpta skall det diskuteras på Svenska kyrkans kyrkomöte enl. tidningen Dagen. Det påminner i någon mån om det krav på kommunion för frånskilda som förs i den katolska kyrkan. Man erinrar sig också den diskussion om glutenfria oblater och alkoholfritt vin som förts och alltjämt förs i protestantiska samfund. Alla dessa diskussioner har det gemensamt att själva ätandet och drickandet anses som det väsentliga. Vad Paulus ansåg om sådana diskussioner framgår klart av 1 Kor. 11:17-34. Också i församlingen i Korinth hade själva ätandet och drickandet kommit i centrum. Vid sådana diskussioner har man förlorat själva centrum i nattvardsfirandet ur sikte.

Alla diskussioner om ätandet och drickandet utgår från en missuppfattning om eukaristifirandet. Eukaristin är ingen ”rättighet” för oss kristna, inte heller är den i första hand ett ätande och drickande. Eukaristin är som namnet antyder i första hand en tacksägelse, en offerhandling, där Kristi en gång för alla framburna offer på nytt aktualiseras och görs närvarande i Kristi kropp och blod. Som framgår särskilt av 1 Kor. 11:23-26, som är det äldsta vittnesbördet i nya testamentet om eukaristifirandet, så är ”åminnelse” eller ”till minne av mig” inte en uppmaning till kommunion utan en uppmaning till att vid firandet av eukaristin göra det till minne av Kristi död. Detta kan man göra även när man inte kommunicerar. Hela diskussionen om nattvardselementens ”materia” eller kommunikantens ”status” missar målet med eukaristins innebörd: att vara ett tacksägelsens offer till minne av Kristi offer för oss.

Diskussioner om kommunionen, d.v.s. ätandet och drickandet, är ett typexempel på den subjektivitet som kännetecknar det religiösa livet i dagens samhälle. Religionen betraktas inte bara som en privatsak utan också som ett fält för allmänt tyckande och som den enskildes rättighet. Men Paulus konstaterar: ”Den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig”. Eukaristin, tacksägelsens måltid, gäller inte i första hand den enskilde utan Kristi kropp, som är hans kyrka. Det är som en del av Kyrkan man firar tacksägelsens offer minne av Kristi försoningsgärning till dess han kommer, vare sig man som enskild medlem kommunicerar eller ej. Ovärdigt nattvardsfirande handlar inte om kommunikantens status utan om kommunikantens oförmåga att kunna urskilja centrum, Kristi kropp som är kyrkan.

Det viktigaste valet av alla

Vi står inför ett av de mest osäkra valen på länge. De olika partierna försöker övertrumfa varandra i att locka med vallöften. Man kan konstatera att politik i hög grad bygger på tro mer än på vetenskap. Särskilt tydligt blir det beträffande komplicerade frågor som  miljö och ekonomi. Man tror något om framtiden, man tror på den egna politiken, de egna metoderna, de egna möjligheterna. Man tror på att kunna förverkliga det man lovar – eller? I själva verket är det i hög grad en fråga om makt. Vallöftena är ett sätt att förskaffa sig makt. Om man sedan kan förverkliga något av vad man lovar tycks ibland vara en underordnad fråga.

Tankar som dessa aktualiseras inte bara av närheten till valet. De föranleds också av dagens evangelium i Luk. 12:12-16, där det berättas om hur Jesus bad under en hel natt innan han på morgonen samlade sina lärjungar och bland dem utvalde tolv, som han kallade apostlar. Det var ett val av oerhörd betydelse, först och främst genom att det över huvud taget kom till stånd, något som inte var självklart. Jesus kunder ju ha nöjt sig med att kalla lärjungar, och många kristna menar nog att det inte är någon större skillnad mellan apostlar och lärjungar.

Varför utvalde Jesus de tolv och kallade dem för apostlar, d.v.s. utsända? Det viktigaste svaret måste vara att det var Faderns vilja. Varför skulle Jesus annars ha tillbringat hela natten i bön till sin himmelske Fader innan han företog detta val? Jesus visste vad som väntade honom själv. Han hade en begränsad tid här på jorden. Det verk han var utsänd till skulle inte vara slutfört i och med hans egen död och uppståndelse. I sitt ställe utsåg han de tolv, som skulle representera honom. Själv hade han sin exousia, sin fullmakt, av Fadern. Nu gav han den vidare till de tolv, som så småningom skulle ge den vidare till andra utsända.

Vad innebar denna fullmakt? Jesus klargör det själv i sitt samtal med apostlarna i Mark. 10:35-45: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjäna utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.  Alltså: inte utöva makt och herravälde utan tjäna, vara slav, t.o.m. ge sitt liv som Jesus själv. Det blev blodig verklighet för alla apostlarna utom Johannes när de så småningom fick lida martyrdöden.

Det ligger ett oerhört och till synes omöjligt uppdrag i detta. Ändock är det så som apostlarna och deras efterföljare skall representera och efterlikna Kristus som förebilder och som herdar för alla dem som de fått sig anförtrodda. På söndag, valdagen, firar katolska kyrkan Det heliga korsets upphöjelse, en händelse som ser ut som en tanke. När andra höjer sina fanor och standar får vi som kristna göra det viktigaste valet av alla: lyfta korset i Kristi efterföljd.

Vårt andliga GPS

GPS har – som så många andra mer eller mindre nyttiga moderniteter – fullkomligt revolutionerat vår tillvaro. Där man tidigare fick lov att fråga sig fram eller i bästa fall kunde hitta vägen med hjälp av karta och kompass, där kan man nu med några få knapptryck mata in målet för resan i sitt GPS, luta sig tillbaka och höra en en vänlig röst beskriva vägens alla finurligheter, avståndet till nästa vägkorsning, om man skall svänga till höger eller vänster och när det är dags att ta sig ur den rondell man befinner sig i. I bästa fall förkunnar det också när det är dags för en fika-paus. GPS, eller Global Positioning System som förkortningen egentligen betyder, håller reda på oss var vi än befinner oss på jorden. Ett satellitsystem leder oss dit vi vill och talar också om för oss när vi är framme, så att vi inte skall missa målet för vår färd.

Det finns också ett andligt GPS, mindre omtalat som sådant, men ingalunda mindre betydelsefullt. Också det talar om för oss hur färden skall gå, var vi befinner oss, vilka hinder vi möter och hur vi skall bära oss åt för att komma till det utstakade målet. Här handlar det emellertid inte om någon begränsad resa i tid och rum utan om själva livsresan, från dess begynnelse i moderlivet till dess döden sluter sig kring oss och för oss till det mål som finns för varje människoliv. Detta GPS är den heliga, katolska och apostoliska kyrkan som med sin ledning vill omsluta oss från vaggan till graven. Inte alla har omedelbar tillgång till detta GPS, men det finns dock tillgängligt i stort sett var vi än befinner oss på jorden.

Till skillnad från vårt vanliga GPS är detta andliga GPS redan från början inställt på sitt bestämda mål: att leda oss till Gud. Det är givet av Gud själv och har sina bestämda parametrar. Färden kan te sig mycket olika och visa på alternativa vägar, men målet är detsamma. GPS kan uttydas: Gud På Sikt, och då inte bara på lång sikt utan också på kort sikt. Ty målet som är oss givet är inte att i största allmänhet komma till himlen, utan först av allt att älska Gud av hela vår själ, av hela vårt hjärta, av hela vår kraft och av hela vårt förstånd. Det är ett mål som så att säga kan uppnås redan under färden. Man skulle kunna citera Karin Boye, som säger: ”Nog finns det mål och mening för vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Till det målet kan ingen annan än Gud själv hjälpa oss. Ingen människa kan färdas länge utan uppehåll. Det gäller också om livsresan. Vårt andliga GPS har sina bestämda rastplatser, kyrkans sakrament, där vi får hämta kraft och ledning för den fortsatta färden.  För att än en gång citera Karin Boye: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast”.