Nattvard för odöpta?

Om nattvard för odöpta skall det diskuteras på Svenska kyrkans kyrkomöte enl. tidningen Dagen. Det påminner i någon mån om det krav på kommunion för frånskilda som förs i den katolska kyrkan. Man erinrar sig också den diskussion om glutenfria oblater och alkoholfritt vin som förts och alltjämt förs i protestantiska samfund. Alla dessa diskussioner har det gemensamt att själva ätandet och drickandet anses som det väsentliga. Vad Paulus ansåg om sådana diskussioner framgår klart av 1 Kor. 11:17-34. Också i församlingen i Korinth hade själva ätandet och drickandet kommit i centrum. Vid sådana diskussioner har man förlorat själva centrum i nattvardsfirandet ur sikte.

Alla diskussioner om ätandet och drickandet utgår från en missuppfattning om eukaristifirandet. Eukaristin är ingen ”rättighet” för oss kristna, inte heller är den i första hand ett ätande och drickande. Eukaristin är som namnet antyder i första hand en tacksägelse, en offerhandling, där Kristi en gång för alla framburna offer på nytt aktualiseras och görs närvarande i Kristi kropp och blod. Som framgår särskilt av 1 Kor. 11:23-26, som är det äldsta vittnesbördet i nya testamentet om eukaristifirandet, så är ”åminnelse” eller ”till minne av mig” inte en uppmaning till kommunion utan en uppmaning till att vid firandet av eukaristin göra det till minne av Kristi död. Detta kan man göra även när man inte kommunicerar. Hela diskussionen om nattvardselementens ”materia” eller kommunikantens ”status” missar målet med eukaristins innebörd: att vara ett tacksägelsens offer till minne av Kristi offer för oss.

Diskussioner om kommunionen, d.v.s. ätandet och drickandet, är ett typexempel på den subjektivitet som kännetecknar det religiösa livet i dagens samhälle. Religionen betraktas inte bara som en privatsak utan också som ett fält för allmänt tyckande och som den enskildes rättighet. Men Paulus konstaterar: ”Den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig”. Eukaristin, tacksägelsens måltid, gäller inte i första hand den enskilde utan Kristi kropp, som är hans kyrka. Det är som en del av Kyrkan man firar tacksägelsens offer minne av Kristi försoningsgärning till dess han kommer, vare sig man som enskild medlem kommunicerar eller ej. Ovärdigt nattvardsfirande handlar inte om kommunikantens status utan om kommunikantens oförmåga att kunna urskilja centrum, Kristi kropp som är kyrkan.