Kärleken är stark som döden

Per Hartman: Begränsad hållning

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Matt. 7:7).

Vem öppnar dörren? Vad finns därinne?

”Kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket”. Höga visans ord (H.V. 8:6). handlar inte bara om kärleken mellan man och kvinna utan djupast sett om den mänskliga själens kärlek till och längtan efter Gud. Ingen har mer vältaligt talat om denna människans obetvingliga längtan efter Gud än Augustinus, sammanfattat i hans ofta citerade ord: ”Ty du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.”

”Dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den”. Mose fick bokstavligt talat erfara detta när han mötte Gud i den brinnande busken. Herrens ängel visar sig i en eldslåga som slår upp ur en törnbuske (2 Mos. 3). Det är en eld som bränner, ty den bränner synden och människans alla tillkortakommanden: ”Drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark”. Det heliga gudsnamnet "Jag är" eller "Jag är den jag är" slår vakt om mysteriet, den outsäglige. Gud kan inte utforskas, men han kan uppenbara sig. När han gör det, är det som en eld som inte bara bränner utan också värmer. Gud säger: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”. Det innehåller ett löfte. Gud är trofast – ”Jag är den  jag är” – den som håller vad han lovat fäderna Abraham, Isak och Jakob, ett löfte som i sin förlängning innehåller löftet om den kommande Messias, han som är den ende som kan tillämpa det heliga gudsnamnet ”Jag är” på sig själv: ”Jag är och jag var innan Abraham var till” (Joh. 8:58).

Mose såg hur busken – med törnen som en gång skulle kröna den korsfäste – stod i låga utan att brinna upp. Sådan är kärleken. Den brinner utan att förminskas. Det gäller först och främst om Guds kärlek men också om människans svar, framför allt Marias, när hon besvarar ängeln Gabriels budskap om att hon skall föda Jesus: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”. Hon är fylld av nåd, tänd och brinnande av Guds kärleks eld, som hon besvarar med en fullkomlig överlåtelse. ”Kärleken är stark som döden, dess längtan obeveklig som dödsriket.”

Den gamle Simeon vet hur hon i framtiden skall prövas: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd” (Luk. 2:35). När törnena från Jesu törnekrans genomtränger henne som glödande pilar står hon fast vid sitt ”fiat”, ”må det ske med mig som du har sagt”. ”De största vatten förmår inte utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den” (H.V. 8:7). Kaosmakterna är besegrade, segern är vunnen, genom den makt som ”bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” (1 Kor. 13:7).

Per Hartman: Först därefter

Journalist eller humanist?

Ur TV-serien "Fosterland"

På SvD KULTUR har Erica Treijs kommenterat journalisten Fredrik Önnevalls handling att under inspelningen av ”Fosterland” hjälpa en 15-årig syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige. Hon hävdar att sådana handlingar undergräver journalisters oberoende och ökar rädslan bland alla journalister som arbetar där krig, katastrofer och terror är vardagsmat.

Till detta kan jag konstatera följande: Journalister är aldrig oberoende, även om de tror sig vara oberoende. I synnerhet gäller detta i muslimska länder. För IS och liknande organisationer är journalister redan per definition fiender eftersom de inte bekänner islam, d.v.s. Allah och Muhammed som hans profet. De är inga neutrala eller oberoende funktionärer utan representerar västvärlden och blir därmed också legitima mål för jihad. Varför skulle rädslan öka för att en journalist följer sitt samvete? Man kan lika gärna hävda att risken och faran blir högre om en journalist inte någon gång visar prov på civilkurage och kan bryta mot det förväntade mönstret. "Fosterland" visar att en journalist också kan vara en humanist och att empati kan besegra rädsla. Humanism och regelverk står inte i motsats till varandra utan är varandras förutsättning. Inte heller står empati och rädsla i motsats till varandra utan kan följas åt i en och samma handling.

F.ö. har som bekant också Sveriges dåvarande utrikesminister Carld Bildt år 2009 hjälpt en dödsdömd afghansk student att fly till Sverige (SvD: Bildt hjälpte dödsdömd att fly).

Följ mig!

"Apostlarna Petrus och Andreas kallelse" (1308-11) av Duccio [WikiArt.org]

Att Mona Sahlin skulle nappa på Örebrokommunens förslag om att möta hemkommande jihadister med jobb och psykologihjälp var väl väntat (Sv.D. 19/1). Men förslaget har också väckt kritik för att man behandlar terrorister som offer. Vad man kan säga är att förslaget visar en övertro på att sociala insatser kan förhindra terrorism och mer vittnar om handlingsförlamning inför ett komplicerat fenomen än om förståelse för något som till sitt djupaste väsen är ett existentiellt problem snarare än ett socialt. Samhällets sekularisering och undanskuffandet av religionen till det privata området har gjort samhället oförmöget att förstå fenomen som inte bara handlar om välfärd eller brist på välfärd. Saken tas upp i en välskriven opinionsyttring av Annika Borg (se vidare tidningen Dagen 19/1).

Om religionens betydelse för den mänskliga existensen blir man påmind inte bara genom terroristernas framfart i Syrien och hot mot Europa utan också genom Bibelns berättelser om hur Jesus kallar lärjungar. Det som i evangelierna ser tämligen enkelt och okomplicerat ut kan ha sin nog så utmanande bakgrund. Vad tvingar en människa att så hastigt lämna sin jordiska utkomst för att bege sig ut på osäker vandring tillsammans med en för honom tidigare okänd profet?

Den som kanske kommer närmast en förklaring är evangelisten Lukas som i 5:1-11 berättar om hur Jesus uppmanar Simon att ro ut på djupt vatten och kasta ut sina nät till fångst. Simon invänder: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten”. Kontrasten mellan det nattliga fiskets fruktlösa arbete och den överväldigande fångsten medför att Simon och hans fiskelag grips av fruktan inför en anad gudomlig närvaro, en fruktan som bryts först av Jesu ord till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Och Lukas konstaterar: ”Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.”

Religionen har en särskild förmåga att oberoende av den sociala situationen föra en människa från tröstlöshet och missmod till hopp och framtidstro. Men all religion fungerar inte på samma sätt och leder inte till samma resultat. Det är skillnad på religion och religion, något som återspeglar sig också i de skilda tolkningarna av ordet ”religio” som ”ordning” eller ”vördnad”. Vad som skulle behövas och som Annika Borg  efterlyser är en ordentlig genomlysning av vad olika religioner har för inställning till företeelser som ”våld” och ”makt”. En sådan jämförelse av olika religionsurkunder skulle knappast utfalla till kristendomens nackdel.

Den sanna friheten

Kristus befriar Adam och Eva ur dödsriket

Det har varit mycket tal om ”frihet” i spåren av terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Försvaret för tryckfriheten har nått stratosfäriska höjder genom massdemonstrationer under devisen ”Je suis Charlie” – inte bara i Paris utan också i andra städer i Europa. Men som många har påpekat ekar slagorden tomma, när det kommer till ett handgripligt försvar, som kostar någonting mer än hejaramsor. Andra har med rätta invänt att varje slag av frihet också medför ett ansvar. Tryckfriheten är inte utan moraliska implikationer.

Vad menas med frihet? En kort beskrivning skulle kunna vara: att få handla – eller i varje fall tycka, tänka, skriva och tala som man vill. Det är en frihet som utgår från den enskilda individens perspektiv. Det är den enskilda individens behov som måste få tillfredsställas. Friheten definieras utifrån liberalismens tankevärld.

Är den människa fri som får tycka, tänka, tala, skriva och – inom begränsade ramar – handla som hon vill? Nej, naturligtvis inte. Den enskilda människan begränsas inte bara i sin handlingsfrihet av samhällets lagar utan också i sitt tänkande, talande, skrivande av det idégods som präglar den tid och det samhälle som hon lever i. Ingen skall tro att någon människa kan leva isolerad från det som rör sig i tiden. Varje människa är begränsad och därmed slav under sin egen mänskliga begränsning. Fri är bara den människa som kan se på sin egen mänskliga begränsning utifrån, och det torde vara få, om ens någon, förunnat.

Om detta nödvändiga utifrån-perspektiv blir man medveten när man läser Jesu samtal med sina judiska samtida i Johannesevangeliet kap. 8:12-59. Jesus säger: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria” (v. 31f.). Judarna försvarar sig med att de aldrig har varit slavar under någon och att de härstammar från Abraham. Men det slaveri som Jesus åsyftar är just det slaveri som hör ihop med den mänskliga tillvarons begränsning: syndens slaveri, som består i att man avskärmar sig från Gud. Endast genom att befrias från detta slaveri kan en människa nå fram till den frihet som hon ursprungligen är tänkt för.

Den sanning som kan göra en människa verkligt fri, existentiellt fri, är inte den vi kallar vetenskaplig sanning, ty också den är en i tid och rum högst begränsad sanning, utan det är den sanning om Gud och om människan som uppenbaras utifrån och som Jesus kommit för att uppenbara: ”Jag har inte kommit av mig själv” (v.42). ”Han som har sänt mig talar sanning, och det jag har hört av honom, förkunnar jag för världen” (v.28).

Frihet är det bästa ting (II)

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring…”  Så skaldade en gång den katolske biskopen Thomas Simonsson av Strängnäs (1429-1433). Det kan tyckas passande att citera denna s.k. frihetssång med anledning av de massdemonstrationer för tryckfrihet som hållits i olika länder under den gångna helgen. Friheten tycks hotad och för dem som vill begränsa den ger den holländske statsvetaren Cas Mudde ett antal skäl till att vi inte bör begränsa tryckfriheten och satiren utan snarare utöka den (”Nej, vi är inte Charlie”, Sv.D. 12/1). Mot försöken att begränsa tryckfriheten kan bl.a. anföras de svåra gränsdragningar som måste göras.

Att tryckfriheten inte på laglig väg varken kan eller bör begränsas betyder inte att den är omöjlig att begänsa. Man har talat om ”självcensur”, och även om många kritiserar en sådan och menar att den innebär ett svek mot frihetstanken, så är det utan tvekan så att sådan självcensur förekommer – av olika skäl. Mudde pekar själv på rädslan som ett sådant skäl. I de fall där det riktas hot mot skribenten och i synnerhet hans/hennes familj är det lätt att förstå om vederbörande iakttar återhållsamhet i sitt skrivande.

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring för den frihet väl kan bära”. Frihetssången slutar inte med de först citerade orden utan har en fortsättning. Friheten är villkorad, och alldeles bortsett från vad biskop Thomas avsåg med detta villkor, så måste man konstatera att med frihet följer också ansvar. Det må vara att friheten varken kan eller skall begränsas på laglig väg, men den innehåller ett moraliskt imperativ: att inte missbruka den så att andra människor kommer till skada. Friheten måste stundom begränsas av hänsyn till medmänniskan, av det som i kristet språkbruk kallas för kärleken till nästan. (Se också Ann Heberleins inlägg i DN.Kultur)

Det må vara att många människor idag förnekar sådana moraliska imperativ eller över huvud taget förekomsten av ett samvete. De finns där ändå och de utövar sin viktiga påverkan, annars skulle vår medmänskliga samvaro resultera i ett allas krig mot alla och ett fullständigt moraliskt kaos.

Se också mitt blogginlägg under samma rubrik 2013/05/18.

Med terrorn som vapen

Reaktionerna efter terrorangreppet mot Charlie Hebdo har varit tämligen enahanda. ”Ett angrepp på tryckfriheten” skanderar de flesta. Sådana uttalanden säger emellertid mer om hur journalister och författare uppfattar saken, än om vilka inre drivkrafter som finns hos angriparna. Det nästan samtidiga gisslantagandet i en judisk kosher-butik kan knappas sägas vara riktat mot tryckfriheten. Själv har jag i mitt föregående blogginlägg hävdat att terrorangreppet inte enbart är ett angrepp på tryckfriheten utan också på religionsfriheten och människovärdet. 

Men vilka är de djupaste, inre drivkrafterna hos terroristerna? Den vänsterorienterade Åsa Linderborg har i Aftonbladet Kultur skrivit en artikel där hon hävdar att terrorn är ett resultat av västvärldens förtryck. Enligt henne är det västvärldens aggressioner som ligger bakom de muslimska extremisterna. Samtidigt minimerar hon religionens inflytande och påstår att våldet ”saknar stöd i urkunderna”. Den tolkningen är hon inte ensam om utan delar med den stora majoriteten muslimer i Europa som ofta deklarerar att våldet är ”främmande för islam”. Om detta kan man säga att det är en naturlig och nödvändig inställning från muslimers sida så länge som de är i minoritet och åtnjuter västvärldens sympati, demokrati, frihet och religionsfrihet. I själva verket finns det åtskilligt i Koranen som talar om krig mot de otrogna och som utgör en grogrund för våldet som en väg till makt.

I en artikel i Vatikanens nyhetstidning L´Osservatore Romano har Dario Fertillo hävdat att det terroristiska våldet måste tillskrivas en totalitär ideologi av samma slag som kommunismen och nazismen. Han menar att denna ideologi har sin rot i nihilismen, d.v.s. i förnekandet av alla värden och därmed också i förnekandet av Gud. Det är emellertid tveksamt om Fertillos tolkning håller. Är det inte snarare så att nihilismen är västvärldens sjukdom och att terrorn är ett visserligen ohållbart men fullt förståeligt angrepp på vår ytliga livsstil? Varför riktades terrorn denna gång just mot den satiriska tidningen Charlie Hebdo, som inte erkänner några som helst gränser för sina många gånger smaklösa och obegripliga angrepp? Terrorn kan ha många ansikten.

Att terrorn i längden är ohållbar som vapen är en insikt som droppvis börjar sippra in också hos muslimer, inte bara som en påverkan från den demokratiska omgivningen utan också på ett inre plan. Tecken på detta är inte bara det uttalande som Vatikanen tillsammans med två franska imamer gjort med anledning av de franska terrorhandlingarna utan också det tal som den nuvarande egyptiske presidenten höll för landets religiösa ledare i december 2014. Men också satiren är trubbigt och meningslöst som vapen. För alla – muslimer, kristna, judar eller ateister – för terrorister och satiriker – gäller att söka det som är förnuftigt och gott för för mänskligheten och att lämna det som är ont och förkastligt därhän. "Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er:... den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet..." (Matt. 5:21f.)

Det fria ordet eller den fria människan?

Det fruktansvärda terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo upprör med rätta en hel värld. Den amerikanske utrikesministern kallar det för ett angrepp på den civiliserade världen, medan författare och journalister av alla politiska kulörer av naturliga skäl pekar på hotet mot yttrandefriheten och det fria ordet (se t.ex. Sam Sundbergs krönika Ett massmord riktat mot det fria ordet). Samtidigt är man noga med att varna för islamofobi och stryker gärna under att det stora flertalet muslimer är fredliga människor, som aldrig någonsin skulle komma på tanken att gripa till vapen. 

Dock finns det en djupare aspekt på problemet med islam som man av fruktan för att bli kallad islamofob sällan vågar beröra. Ofta saknar man helt enkelt kunskap om islam och betraktar alla religioner på samma sätt,  som utflöden av privata religiösa känslor som visserligen tar sig olika uttryck i vardagen men som ytterst härstammar från en och samma källa, nämligen människan själv. Samtidigt är det uppenbart att medan man av fruktan för att bli kallad islamofob ogärna kritiserar islam eller andra ”främmande” religioner så har man inga svårigheter med att kritisera kristna kyrkor. Till Charlie Hebdos försvar kan man konstatera att den i lika hög grad vågar satirisera Muhammed som påven (se Rushdie: Religion måste tåla satir). Till skillnad från islam är kristendomen tämligen immun mot satir eftersom den själv bygger på något som i högsta grad måste uppfattas som en satir av Gud, nämligen en korsfäst Gud.

(Alexamenos tillber sin Gud
Graffiti från 200-talets Rom)

Vad är det som står på spel? Efter vilket mått kan man i lika grad kritisera islam som kristendomen och andra religioner? Att bara försvara det fria ordet är att göra det för enkelt för sig och är knappast begripligt för muslimer. Det grundläggande hotet är ett hot mot den fria människan, mot människosynen och människans frihet. Här finns den klyfta som i grunden skiljer islam från kristendomen och som påven Benedikt XVI vidrörde i sin beryktade Regensburgföreläsning från år 2009. För kristendomen, särskilt i dess katolska tappning, och för hela den västliga civilisation som vuxit upp i dess skugga är det en grundbult att människan äger en fri vilja att välja mellan gott och ont och att frivilligt välja för eller emot Gud. För islam är Gud ren vilja, som står över allt det som vi kallar gott eller ont. Människan saknar fri vilja och skall i allt underkasta sig Guds obönhörliga vilja. Jag tror att också den mest liberale imam skulle hålla med om detta. En underkastelse under islam är därför inte ett godtyckligt val av en religion bland andra utan ett farväl till den fria viljan och den människosyn som präglas av Gud som förnuft och kärlek.