Det fria ordet eller den fria människan?

Det fruktansvärda terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo upprör med rätta en hel värld. Den amerikanske utrikesministern kallar det för ett angrepp på den civiliserade världen, medan författare och journalister av alla politiska kulörer av naturliga skäl pekar på hotet mot yttrandefriheten och det fria ordet (se t.ex. Sam Sundbergs krönika Ett massmord riktat mot det fria ordet). Samtidigt är man noga med att varna för islamofobi och stryker gärna under att det stora flertalet muslimer är fredliga människor, som aldrig någonsin skulle komma på tanken att gripa till vapen. 

Dock finns det en djupare aspekt på problemet med islam som man av fruktan för att bli kallad islamofob sällan vågar beröra. Ofta saknar man helt enkelt kunskap om islam och betraktar alla religioner på samma sätt,  som utflöden av privata religiösa känslor som visserligen tar sig olika uttryck i vardagen men som ytterst härstammar från en och samma källa, nämligen människan själv. Samtidigt är det uppenbart att medan man av fruktan för att bli kallad islamofob ogärna kritiserar islam eller andra ”främmande” religioner så har man inga svårigheter med att kritisera kristna kyrkor. Till Charlie Hebdos försvar kan man konstatera att den i lika hög grad vågar satirisera Muhammed som påven (se Rushdie: Religion måste tåla satir). Till skillnad från islam är kristendomen tämligen immun mot satir eftersom den själv bygger på något som i högsta grad måste uppfattas som en satir av Gud, nämligen en korsfäst Gud.

(Alexamenos tillber sin Gud
Graffiti från 200-talets Rom)

Vad är det som står på spel? Efter vilket mått kan man i lika grad kritisera islam som kristendomen och andra religioner? Att bara försvara det fria ordet är att göra det för enkelt för sig och är knappast begripligt för muslimer. Det grundläggande hotet är ett hot mot den fria människan, mot människosynen och människans frihet. Här finns den klyfta som i grunden skiljer islam från kristendomen och som påven Benedikt XVI vidrörde i sin beryktade Regensburgföreläsning från år 2009. För kristendomen, särskilt i dess katolska tappning, och för hela den västliga civilisation som vuxit upp i dess skugga är det en grundbult att människan äger en fri vilja att välja mellan gott och ont och att frivilligt välja för eller emot Gud. För islam är Gud ren vilja, som står över allt det som vi kallar gott eller ont. Människan saknar fri vilja och skall i allt underkasta sig Guds obönhörliga vilja. Jag tror att också den mest liberale imam skulle hålla med om detta. En underkastelse under islam är därför inte ett godtyckligt val av en religion bland andra utan ett farväl till den fria viljan och den människosyn som präglas av Gud som förnuft och kärlek.