Tala är silver, tiga är guld

Ingen har kunnat undgå att lägga märke till det rabalder som Sveriges utrikesminister Margot Wallström åstadkommit genom sitt uttalande om Saudiarabiens brist på mänskliga rättigheter. Av somliga – inte minst av Mona Sahlin – har hon utnämnts till hjälte, till en förkämpe för mänskliga rättigheter och för en feminism, som inte får låta sig hejdas av ekonomiska hänsyn. Av andra, inte minst av företrädare för svenskt näringsliv, har hon betraktats som en belastning för framtida samarbete med de viktiga arabländerna. Teologen Annika Borg påpekar på sin blogg, att utrikesministerns agerande ”som en elefanthjord i en glasbutik” sannolikt inte med ett enda uns bidrar till att förbättra förhållandena i den teokratiskt styrda diktaturen Saudiarabien. Till detta fordras ett helt annat långsiktigt och inte minst diplomatiskt arbete. Den åtskillnad som Margot Wallström försöker upprätthålla mellan saudiskt statsskick och religionen islam är dessutom ohållbar ur arabiskt perspektiv. Borg menar att utrikesministern med stora delar av befolkningen i Sverige  delar en djup okunskap om det intima sambandet mellan islam och arabisk rättsskipning.

För egen del har jag funnit det fruktbart att reflektera över den ställning som bruket av yttrandefriheten har som en särskild vår tids ”dygd”. Det kan visserligen förefalla omodernt att över huvud taget tala om dygder, men faktum kvarstår, att bruket av yttrandefriheten i dess obegränsade form framstår som ett moraliskt unikum, som i dag över huvud taget inte får ifrågasättas.

Vad var det då som karakteriserade den klassiska och – i dess efterföljd – medeltida dygdeläran? Dygden kan definieras som den goda vanan, som driver oss att göra de goda och rätta handlingarna. De fyra kardinaldygderna, klokhet, måttfullhet, rättrådighet och mod kännetecknas alla av att utgöra en gyllene medelväg mellan brister och överdrifter. Så utgör t.ex. klokheten en gyllene medelväg mellan dårskapens ofullkomlighet och slughetens överdrift, måttfullheten den gyllene medelvägen mellan okänslighetens brist och omåttlighetens överdrift o.s.v. Eftersom utrikesministerns insats av flera debattörer betecknats som ”modigt”, kan det i detta sammanhang ha sitt särskilda intresse att undersöka modets dygd.

Också modets dygd framställs i den klassiska dygdeläran som en gyllene medelväg mellan feghetens ofullkomlighet och våghalsighetens överdrift. Lika sant som det är att det kan vara ”brott att tiga”, lika sant är att det finns tillfällen då  det är nödvändigt att tiga hellre än att tala. Allt beror på vilka konsekvenser det har. Modets dygd måste därför kompletteras med klokhetens övervägande och klokhetens måtta. De politiska ideologierna har emellertid en märklig förmåga att förvandla klokhetens måtta till dumdristighet i tron på ideologins förmåga att ordna allt. Yttrandefriheten har sina inbyggda begränsningar oavsett vad dess ivrigaste förespråkare hävdar. En yttrandefrihet som inte står i dygdens och det godas tjänst riskerar att i stället stå i människofientlighetens och det ondas tjänst.

Pengar som gräs

Svenska Dagbladets Näringsliv presenterar i dag en lista över de bäst betalda finanschefernas topplöner. Varför detta ihärdiga intresse för människor som tjänar pengar som gräs? Ingen blir lycklig av att tjäna så mycket pengar som övergår vanliga människors erfarenhet och förstånd. Men ingen blir heller lycklig av att avundsjukt kritisera dem. I stället för att kritisera dem borde man beklaga dem. ”Penningbegäret är roten till allt ont”, skriver aposteln Paulus (1 Tim. 6:10). Den som har gott om pengar vill ha mer. ”De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång (som kanske jaktresor och privat utnyttjande av affärsflyg). Kan det verkligen vara något att avundas? Värst av allt: ”Genom kärleken till pengar har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande”.

För att ingen  skall missförstå saken. Det är inte pengarna som är roten till allt ont, utan begäret efter pengar. Det kan finnas också hos medelsvensson och hos den fattige. Problemet för den rike ynglingen som ville följa Jesus (Mark. 10:17-31) var egentligen inte att han ägde mycket utan att han hade ett sådant begär till det han ägde att han inte kunde släppa taget. Han älskade pengarna mer än Jesus. Den fattiga änkan (Mark. 12:41-44) däremot ”hon gav i sin fattigdom allt hon ägde (två kopparslantar), allt hon hade att leva på”. Och den kortväxte Sackaios (Luk. 19:1-10) gav i sin glädje över att ha fått möta Jesus hälften av alla sina ägodelar åt de fattiga och betalade fyrdubbelt tillbaka vad han orättfärdigt hade snott åt sig.

”Ge mig ej fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer” läser vi i Ordspråksboken 30:8, en samling som tillskrivs kung Salomo. Det är en bön som också kan tänkas ligga bakom formuleringen av den fjärde bönen i Fader vår  ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” och som innesluter både vårt dagliga, beskärda bröd och det eskatologiska och eukaristiska brödet. När Israels folk under ökenvandringen fick samla in manna, skulle man inte samla in mer än vad man behövde för den innevarande dagen. Det som sparades till följande morgon drabbades av mask och luktade illa.

Själv bad kung Salomo inte om rikedom utan om vishet till att skilja mellan gott och ont (1 Kung. 3:9). ”Detta, att kung Salomo bad om sådant, behagade Herren. Och Gud sade…  ”Se jag ger dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig och att din like inte heller skall framträda efter dig”. Vishet är långt mer än vanlig kunskap. Det är en praktisk förmåga att skilja mellan gott och ont, rätt och orätt, en förmåga långt viktigare än pengar på banken. Den kan man inte förtjäna och den kan man inte förvärva på egen hand. Därför konstaterar  den hårt prövade Job: ”Se, Herrens fruktan det är vishet, och att fly det onda är förstånd” (Job 28:28).

Skönhetens källa

På en blogg med ett liknande namn som min egen, Views from the Choir Loft, har fr. David Friel tagit upp ett ovanligt ämne, nämligen skönhetens problem. Det sker med hänvisning till en artikel av Joe Heschmeyer, som jag här kort refererar.

Vi är vana vid att tackla ondskans problem utifrån frågeställningen: Om Gud är allsmäktig och kärleksfull, hur kan det finnas så mycket ondska i världen? Som svar brukar man anföra att tanken på en kärleksfull Gud med nödvändighet innesluter föreställningen om att människan har en fri vilja och därför alltid löper risk att välja det onda i stället för det goda. I Bibelns berättelse om syndafallet skildras hur ondskan kommit in i världen genom de första människornas uppror mot Gud. I Jobs bok besvaras frågan om den rättfärdiges lidande med Guds outgrundlighet. Först i Kristus får frågan om ondskan ett mer handgripligt svar. Gud inte bara tillåter ondskan, han tar den själv på sig, och genom korset får vi insikt i den hemlighetsfulla relationen mellan kärlek, sårbarhet och lidande.

Ett problem som väckt mindre uppmärksamhet är ”skönhetens problem”, som också är godhetens problem. Det är inte ett problem främst för troende utan snarare ett problem för gudsförnekare. Om det inte finns någon Gud, hur kan man då förklara den upplevelse av glädje och skönhet som vi kan känna i tillvaron, i synnerhet som den inte tycks ha någon evolutionär funktion? Välkända är filosofen Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller själen med ständigt ny och tilldragande beundran och vördnad, ju oftare och intensivare tanken sysslar med dem: den stjärnbeströdda himlen över mig och den moraliska lagen inom mig”. Hur skall man förklara denna alldeles onyttiga beundran över och vördnad inför naturens skönhet och ordning?

Vid närmare eftertanke finner man att problemen med ondskan resp. godheten, skönheten och ordningen inte kan vara alldeles ekvivalenta. Just det faktum att vi beklagar livets korthet trots all dess ondska pekar på att livet grundläggande är någonting gott. Döden berövar oss livet och vi uppfattar den som en fiende därför att livet förefaller oss värdefullt. Vi lägger märke till ondskan därför att den kontrasterar så skarpt mot den vackra bakgrund som livet är och som vi så ofta förbiser och tar för given.

För det andra är ondskan metafysiskt helt beroende av det goda. Precis som mörker förutsätter ljus och inte kan förklaras annat än som frånvaro av ljus och precis som kyla förutsätter värme och inte kan förklaras annat än som en brist på energi, så förutsätter ondskan godhet och kan uppfattas först mot en bakgrund av godhet. Däremot gäller inte det omvända. Det är ju talande att Gud i skapelseberättelsen låter ljuset bli till som det första i skapelseverket och att sådana signalord som "ljus" och "liv" intar en så framträdande plats i Johannesevangeliet, så t.ex. i prologen, Joh. 1:1-5.

Skönhet, godhet och ordnade strukturer pekar inte i första hand mot sina motsatser, mörker, ondska och kaos, utan ut över sig själva mot någonting högre. Johan Olof Wallin uttryckte sig så:  ”Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

Lyckan kommer, lyckan går

Albrecht Dürer: Bedjande händer

Så länge jag kan minnas har bönen varit min följeslagare. Mitt första minne av bön var när mamma  på sängkanten lärde mig den bön som också för många andra har fått vara en inkörsport till bönens rike: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Med den förvissningen var det lätt att somna – också under krigsåren när det stora mörkret hotade vårt land.

Så småningom förstod jag att inte alla uppfattade lyckan som ett säkert resultat av tron på Gud. Det var fortfarande visserligen sant att lyckan både kunde komma och gå, men det ansågs mindre säkert om alla som älskade Gud eller om alla som Gud älskade verkligen skulle nå framgång och lycka här i livet. Så resonerades det bland präster och teologer och så ändrade man slutet i barnabönen till ”Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår”. Det kunde man vara viss om. Så var man på den säkra sidan. Ett slags rationaliserande av bönen, skulle jag vilja påstå.

Så var det ännu när jag blivit vuxen och fått egna barn. Det fanns något framgångsteologiskt i ”Gud som haver” som gjorde bönen misstänkt, åtminstone för den som funderat på saken. Så vi lärde våra egna barn en annan gammal bön: ”Det går en ängel kring vårt hus…”. Den hade också sina problem, fast av mera handgriplig karaktär. Hur kunde ängeln både bära på två förgyllda ljus och samtidigt ha en bok i sin hand? Att somna i Jesu namn var i alla fall ett odiskutabelt slut.

Först många år senare – sedan jag blivit katolik – har jag insett att det inte är tabubelagt att tala om lyckan. För Augustinus var strävan efter lycka själva drivkraften i människans sökande. Men målet – saligheten – ligger inte i människans ägande eller njutningar av jordiska ägodelar utan i att finna Gud själv. Att finna Gud är den stora lyckan. Den som genom Guds kärlek drivs att själv älska Gud har  redan uppnått lyckan. Den gamla barnabönen ”Gud som haver” behöver inte ursäktas för sitt "lyckliga" slut. Lyckan kommer, lyckan går, men den som älskar Gud har fått den verkliga lyckan.