Skönhetens källa

På en blogg med ett liknande namn som min egen, Views from the Choir Loft, har fr. David Friel tagit upp ett ovanligt ämne, nämligen skönhetens problem. Det sker med hänvisning till en artikel av Joe Heschmeyer, som jag här kort refererar.

Vi är vana vid att tackla ondskans problem utifrån frågeställningen: Om Gud är allsmäktig och kärleksfull, hur kan det finnas så mycket ondska i världen? Som svar brukar man anföra att tanken på en kärleksfull Gud med nödvändighet innesluter föreställningen om att människan har en fri vilja och därför alltid löper risk att välja det onda i stället för det goda. I Bibelns berättelse om syndafallet skildras hur ondskan kommit in i världen genom de första människornas uppror mot Gud. I Jobs bok besvaras frågan om den rättfärdiges lidande med Guds outgrundlighet. Först i Kristus får frågan om ondskan ett mer handgripligt svar. Gud inte bara tillåter ondskan, han tar den själv på sig, och genom korset får vi insikt i den hemlighetsfulla relationen mellan kärlek, sårbarhet och lidande.

Ett problem som väckt mindre uppmärksamhet är ”skönhetens problem”, som också är godhetens problem. Det är inte ett problem främst för troende utan snarare ett problem för gudsförnekare. Om det inte finns någon Gud, hur kan man då förklara den upplevelse av glädje och skönhet som vi kan känna i tillvaron, i synnerhet som den inte tycks ha någon evolutionär funktion? Välkända är filosofen Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller själen med ständigt ny och tilldragande beundran och vördnad, ju oftare och intensivare tanken sysslar med dem: den stjärnbeströdda himlen över mig och den moraliska lagen inom mig”. Hur skall man förklara denna alldeles onyttiga beundran över och vördnad inför naturens skönhet och ordning?

Vid närmare eftertanke finner man att problemen med ondskan resp. godheten, skönheten och ordningen inte kan vara alldeles ekvivalenta. Just det faktum att vi beklagar livets korthet trots all dess ondska pekar på att livet grundläggande är någonting gott. Döden berövar oss livet och vi uppfattar den som en fiende därför att livet förefaller oss värdefullt. Vi lägger märke till ondskan därför att den kontrasterar så skarpt mot den vackra bakgrund som livet är och som vi så ofta förbiser och tar för given.

För det andra är ondskan metafysiskt helt beroende av det goda. Precis som mörker förutsätter ljus och inte kan förklaras annat än som frånvaro av ljus och precis som kyla förutsätter värme och inte kan förklaras annat än som en brist på energi, så förutsätter ondskan godhet och kan uppfattas först mot en bakgrund av godhet. Däremot gäller inte det omvända. Det är ju talande att Gud i skapelseberättelsen låter ljuset bli till som det första i skapelseverket och att sådana signalord som "ljus" och "liv" intar en så framträdande plats i Johannesevangeliet, så t.ex. i prologen, Joh. 1:1-5.

Skönhet, godhet och ordnade strukturer pekar inte i första hand mot sina motsatser, mörker, ondska och kaos, utan ut över sig själva mot någonting högre. Johan Olof Wallin uttryckte sig så:  ”Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”