O eviga Vishet

Per Hartman: Först därefter

I en understreckare i Sv.D, ”Inte lätt att bli klok på vishet”, har Carl Rudbeck recenserat historikern Trevor Curnows bok ”Visdom. A history”. Han konstaterar där – i likhet med författaren – att vishet är ett mångtydigt begrepp, som knappast låter sig fångas i en enkel formel, och att det enda gemensamma tycks vara att visheten vanligen förläggs till avlägsna platser och till forna tider. Visheten skulle m.a.o. vara ett omodernt begrepp, som knappast har någon betydelse för vår egen tid och för vår egen verklighet. Det framgår inte om Curnow i sin genomgång ägnat något intresse åt den judiska vishetslitteratur, som blomstrade under århundradena närmast före vår tideräknings början. Den har fått sitt nedslag i den katolska kyrkans kanon och återfinns också i moderna bibelutgåvor som Bibel 2000. Där finns en guldgruva för den som vill fördjupa sig i vishetens väsen.

”Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör hans vilja” läser vi i Psalt. 111:10. Vishet är inte bara en fråga om teoretisk kunskap utan om praktisk erfarenhet, en ”insikt” som följer av att göra Guds vilja. Därför är det i sin ordning när psalmisten konstaterar: ”Dårarna säger: Det finns ingen Gud” (Psalt. 10:4, 14:1, 53:2). Vishet hör oundgängligen samman med tron på Gud. Utan Gud är allt sökande efter vishet en dårskap. Kanske är det därför som Rudbeck säger sig aldrig någonsin ha mött någon vis människa. ”Vishet” är i våra dagar så sällsynt att man riskerar att aldrig möta den.

I Salomos vishet och än mer i Jesu Syraks bok personifieras visheten på ett sätt som gör att identifikationen av Visheten med Sonen, Jesus Kristus, ligger nära till hands. ”Ge mig visheten som delar tronen med dig” (Vish. 9:4). ”Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen och som vet vad dina ögon finner glädje i och vad som är rätt enligt dina bud” (Vish. 9:9). Till och med kyrkan som räddningens ark förebildas i Vish. 10:4: ”När jorden sedan översvämmades för hans skull blev visheten den rättfärdiges lots och räddade världen med hjälp av ett simpelt träskrov” (se ovanstående konstverk). Jesus själv beskriver lärjungarnas svar på hans kallelse med hjälp av samma bildspråk: ”Alla Vishetens barn har gett Visheten rätt” (Luk. 7:35). Verkligt vis är den som svarar ja på Jesu kallelse och låter sig ledas av honom.

I magnificatantifonen för den 17 dec. sjunger Kyrkan: ” O eviga Vishet, du som har utgått från den Högstes mun och sträcker dig i full glans från världens ena ände till den andra, du som styr allting med ditt blotta ord, kom för att lära oss salighetens väg”.