Ekumenikens "shibbolet".

I Domarbokens 12 kap. berättas en episod om hur Jefta från Gilead besegrade efraimiterna eftersom dessa inte hade bistått Jefta i hans strid mot ammoniterna. När efraimiterna försökte fly tillbaka över floden Jordan spärrade gileaditerna vadställena och kollade varje flyende genom att be dem uttala ordet ”shibbolet” (flod), något som efraimiterna inte kunde eftersom de inte kunde uttala ljudsammanställningen sh. I stället sade de ”sibbolet” och avslöjade på det sättet sin främmande hemvist. ”Shibbolet” blev ett tecken för åtskillnad och splittring.

Episoden påminner om att ord inte bara kan uttalas olika utan också ha olika innebörd för olika grupper. Så är det i hög grad med ordet ”ekumenik”. På nytestamentlig tid betydde oikouméne  helt enkelt ”hela den bebodda världen”, och när kyrkan så småningom kom att betecknas som ekumenisk syftade begreppet på alla de över hela den dåtida världen spridda församlingarna, d.v.s. i stort sett med samma innebörd som ordet ”katolsk”, universell, allomfattande.

I modern tid har begreppet ”ekumenik” alltmer kommit att stå för de olika kyrkosamfundens strävan efter enhet. Bakgrunden är naturligtvis den splittring i olika samfund som reformationen förde med sig och som i accelererande grad kännetecknar vår tid. Splittringen har med rätta betecknats som en svår synd och strävandena efter enhet har utan tvivel lett till både ett nytt samtalsklimat och till en större förståelse för splittringens orsaker och för samfundens olika karaktärer. Under de senaste decennierna har emellertid ekumeniken fört en alltmer tynande tillvaro både i insikt om ekumenikens svårigheter och inte minst genom de olika samfundens inställning till sin omvärld. Somliga har genom sin anpassning till världen alltmer avlägsnat sig från alla ekumeniska strävanden.

Till ekumenikens svårigheter hör inte minst den oklara uppfattningen om ekumenikens mål. Det går inte i längden att tala om ”enhet” utan att klargöra vari enheten består och hur den skall förverkligas. Det finns en oerhörd spännvidd mellan den protestantiska och platonska tanken på enheten som ett ideal utan konkreta nedslag i verkligheten och den katolska uppfattningen av enheten som någonting som redan finns förverkligad i den katolska kyrkan.

Många har i dag nått fram till den återvändsgränd som innebär att de inser att de måste vända tillbaka till sitt ursprung. ”Vi är alla födda till katoliker” sade f. Barthazar i sin predikan i söndags. Ett chockerande uttalande eftersom han med ”alla” inte menade katoliker utan människor. Vi är alla som människor födda till katoliker. Tanken är naturligtvis att vi alla inombords bär på en längtan efter den gudomliga enheten och samhörigheten, som på ett ojämförligt sätt tar sig uttryck i den katolska kyrkan som ”en, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Vi måste någon gång lära oss att uttala ”sibbolet” som ”shibbolet”.