Svenska kyrkans kris

"Svenska kyrkans kris har bara börjat" förtäljer en artikel i tidningen Dagen. Oron gäller det minskade medlemstalet, som dels beror på att färre döps än som dör, dels på en ökad invandring, som därmed förutsätts vara av icke-kristen natur. Problemet för den kyrkokommunala organisationen är att kyrkan har ett för stort fastighetsbestånd i förhållande till sitt medlemstal  och därför måste avyttra ett stort antal byggnader. Krisen betraktas därför som ett i första hand som en ekonomisk kris. Kyrkans kris beror på organisationen, inte på innehåll eller ideologi, konstaterar man.

Hur kan man vara så blind för att Svenska kyrkans kris i första hand är ett ideologiskt problem? Genom sin historiska förbindelse med staten har Svenska kyrkans kris alltid bestått i att göra sig fri från denna överrock. Också sedan den formella förbindelsen med staten har upphört befinner sig Svenska kyrkan i stark symbios med det demokratiskt styrda samhället. Också när de politiska partierna omsider upphör med sitt intresse för Svenska kyrkan, kommer hon att sitta som en fånge i samhällsburen. Svenska kyrkans värderingar är samhällets värderingar, om detta vittnar inte bara införandet av kvinnliga präster och vigsel av frånskilda utan också synen på abort och vigsel av samkönade par samt inte minst den nivellering av trosläran som i stigande takt ägt rum under 1900-talets senare hälft och under 2000-talet.

Vem intresserar sig för en kyrka som bara säger det samhället säger? Svenska kyrkan saknar förmåga att framstå som ett attraktivt alternativ till den allmänna meningen. Hon äger inte längre de fyra kännetecken som enligt trosbekännelsen måste känneteckna varje kyrka som vill åberopa sig på att vara en kristen kyrka: att vara en enda, helig, katolsk och apostolisk. När Svenska kyrkans ärkebiskop i TV:s helgsmålsbön under devisen "Gud har många namn" likställer muslimernas Allah med den Gud som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken som "Jag är" eller "Jag är den jag är" och sedan blir kött i Jesus Kristus, då är det inte många som höjer på ögonbrynen. Ändock är skillnaden ofantlig och borde leda till omvändelse och bot.

När biskop Bertil Gärtner 1971 gav ut sitt herdabrev under titeln "Kris leder till Kristus" handlade det om den andliga kris som Svenska kyrkan reda då genomlevde. För Gärtner var det inte fråga om en anpassning till världen och samhällets värderingar utan om en omvändelse till honom som är kyrkans grund och Herre, Jesus Kristus, han som säger "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det finns ingen annan väg  ur Svenska kyrkans kris än omvändelsen till Kristus.