I min boning på jorden

”I min boning på jorden” har jag sovit en stund. Egentligen står det i tisdagens middagsbön: ”I min boning på jorden tar jag dina stadgar i akt” och ”Dina stadgar blir mig till lovsång i min boning på jorden”. Men vare sig det är fråga om min dagliga middagsslummer eller min dagliga lovsång över Guds bud så sker det ”i min boning på jorden”, vilket är både mitt hem och min kropp. I båda fallen är ”min boning på jorden” en påminnelse om min jordiska bonings förgängelse och en påminnelse om att vi har en himmelsk boning som väntar på oss, en sådan som aposteln Paulus beskriver i 2 Kor. 5: ”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner, har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand. Medan vi är här, ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning. Ty har vi väl klätt oss i den, skall vi inte stå där nakna. Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Gud har själv skapat oss för just detta, och som en borgen har han gett oss Anden.”

”I min boning på jorden” framlever jag mitt liv. Men Gud har skapat oss för något större, för en himmelsk boning, och som en bekräftelse på detta har han gett oss sin Ande, i vilken vi ropar ”Abba! Fader!” I denna Ande ”längtar och trängtar min själ efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud” (Psalt. 84). I väntan på vår himmelska boning får jag göra som sparven och svalan, som har funnit ett hus där de kan lägga sina ungar: ”dina altaren, Herren Sebaot, min konung och min Gud… Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor.”

"I min kropp på jorden" betyder därför både i min kropp, i mitt hem och i min församling. Där vill jag ta dina stadgar i akt, där skall dina stadgar bli mig till lovsång.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga,
fasthålla synen, ägande och trygga.
Ett är nödvändigt nu och för beständigt:
Jesus allena. (O. Hartman, Cecilia 368)