Som nyfödda barn

1. Hur frikostigt strör han inte ut sitt ord!. Liknelsen om fyrahanda sädesåker påminner oss om den frikostighet med vilken Gud söker oss människor. Alldeles oberoende av jordmånen låter han ordets säd falla än här, än där. Somligt faller vid vägkanten, annat på berghällen, åter annat bland törnen. Endast en fjärdedel faller i god jord.

2. Hur snålt tar vi inte emot ordet! En del lyssnar till ordet utan att ens försöka förstå det (Matt. 18:19). De använder inte sitt förnuft. De trampar på ordet (Luk. 8:5). De blir ett lätt byte för Satan som snappar bort ordet (Matt. 13:18) ”för att de inte skall tro och bli räddade” (Luk. 8:12). Andra tar emot ordet med glädje, men de har inget rotfäste i sig, utan i prövningens stund, när lidande och förföljelser inträffar, överger de ordet och kommer på fall. Åter andra hör ordet, men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär förkväver ordet så att det aldrig ger någon skörd. Endast en ynka fjärdedel tar emot ordet och förstår, tar det till sig, tar vara på det i ett gott och rent hjärta och bär frukt genom uthållighet.

3. Hur rik är inte den frukt som ordet bär i den goda jorden! Inte bara dubbelt utan trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt, ofta utan att vi märker det. I dag på söndagen Dominica in albis, De vita klädernas söndag, påminns vi om att de under påsknatten döpta bar sina vita dopdräkter under hela veckan efter påsk. Till dopet hänvisar också ingångsantifonen Quasimodogeniti med dess citat från 1 Petr. 2:2: ”Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade.”

Ovanstående glasmålning från Grytnäs församlingshem visar samtidigt både den korsfäste och uppståndne Kristus mot bakgrund av livets träd, som sträcker ut sina grenar på omgivande sidostycken, som kan bytas alltefter årstidernas växlingar (f.n. vårens blommor). Glad påsk! God växt!

Vänskapens sakrament

Det händer allt som oftast att människor säger till min handarbetande hustru: "Tänk vad du skulle tjäna pengar på om du sålde dina handarbetade alster!" Svaret blir varje gång detsamma: "Varför skulle jag sälja, när det finns så många som blir glada av att få!" Pengar förgår – men vänskap består. I vår penningbesatta tid finns det ingenting som är mer förgängligt än pengar. Vänskap däremot – en vänskap som inte bygger på pengar och rikedom – är sällsynt och dyrbar mer än något annat.

Jesus berättar en liknelse som brukar kallas för "den ohederlige förvaltaren" (Luk. 16:1-13), han som förskingrade sin herres ägodelar och som därför blev avsatt från sin tjänst. Eftersom han var för orkeslös för att gräva och för blyg för att tigga beslöt han sig för att använda sig av det enda han var duktig på: att förskingra. Han skaffar sig vänner genom att skriva ner skulderna för sin herres gäldenärer.

Liknelsen brukar uppfattas som ett crux interpretum, d.v.s. ett svårtolkat ställe, eftersom det ser ut som om Jesus prisar ohederligheten hos förvaltaren. Men i själva verket står det inte att förvaltaren är ohederlig utan att han är ohederlighetens förvaltare. Det är "mammon", d.v.s. rikedomen, som personifieras och kallas ohederlig eller orättrådig och som lockar människor i fördärvet. Mammon kallas ohederlig eller orättrådig därför att han så ofta sviker våra förhoppningar, "han lämnar er i sticket", som Jesus säger (Luk. 16:9). "De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång", skriver Paulus i 1 Tim. 6:9f. "Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande". Det är habegäret som är förvaltarens egentliga onda och som för honom in på förskingringens väg.

"Akta er för allt habegär", säger Jesus i Luk. 12:15. "En människas liv beror inte på överflöd av ägodelar". Och Paulus förtydligar i 1 Tim. 6:8: "Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda." Att vara den ohederlige mammons förvaltare innebär inte nödvändigtvis att man måste falla för habegärets frestelser. Förvaltning innebär ansvar och att vara den ohederlige mammons förvaltare kan också innebära att hålla den ohederlige mammon under kontroll. Jesus uppmanar oss att vara kloka och trogna i fråga om den ohederlige mammons förvaltning. "Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde?"

Vad är det då som har verkligt värde? Om detta säger Jesus: "Bruka den ohederlige mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket". "Vänner som tar emot er i evighetens hyddor" låter ana att den mänskliga vänskapen är innesluten i en så mycket större vänskap: Guds vänskap. "Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er", säger Jesus i sitt avskedstal. "Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader... Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra" (Joh. 15:11-17). Att skaffa sig vänner genom den orättrådige mammon betyder  därför inte att köpa sig vänner utan att vinna vänner genom det sinnelag som också fanns hos Kristus Jesus (Fil. 2:1-10), att avstå från allt "för att vinna så många som möjligt" (1 Kor. 9:19), att vara allt för alla "för att åtminstone vinna några" (1 kor. 9:22). "Ingen är god utom Gud", säger Jesus till den rike ynglingen som frågade honom om vad han skulle göra för att vinna evigt liv. Guds vänskap är det som har verkligt värde, och vår mänskliga vänskap skall vara en återspegling av den vänskap och kärlek som finns i den heliga Treenigheten och som får sitt konkreta uttryck i Kyrkans gemenskap.

"Vad äger du som du inte har fått?" frågar Paulus i 1 Kor. 4:7. Det är en berättigad fråga. Allt har vi fått, vår existens, våra själsförmögenheter (vilken förmögenhet!) vår begåvning (vilken gåva!), vår uppfostran, våra föräldrar och syskon, vår skolgång, vår personlighet, allt det som är betydelsefullt och riktningsgivande för livet är sådant som vi har fått ta emot som gåva. Det gäller också vårt liv i Kyrkan. Allt har vi fått, vårt dop, trosundervisningen, konfirmationen, bikten, eukaristin, äktenskapets sakrament, de sjukas smörjelse, predikan, Guds ord, bönen, vigningens sakrament (Hans Urs von Balthasar i Kärlekens cirkel). Allt är gåvor. Också lidandet är en gåva när det infogas i Kristi lidande. "Vad som fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan", skriver Paulus i Kol. 1;24. Ingenting av allt detta som vi får ta emot som gåva ger oss någon särställning. "Ge som gåva vad ni har fått som gåva" säger Jesus till sina lärjungar när han sänder ut dem på ett begränsat missionsuppdrag (Matt. 10:8). Bättre kan det inte sägas vad Egied van Broeckhoven kallar för vänskapens sakrament.  

Se törnet slår ut sina rosor

och livet slår upp ur ökensand.

I eld som var gömd under taggar och bark

bryter skaparordet fram.

Den elden i ödenas öken

blev själv en förtryckt i trettio år

och brann i hans liv och till sist på hans kors

och hans namn är GUD MED OSS.

Den lågan, den skall inte slockna.

O heliga träd av eld och bröd

som omsluter jorden med himmelens bön

och som aldrig, aldrig dör.

(O. Hartman)