Falska profeter

 

"Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar". Det är en händelse som ser ut som en tanke att läsningen av onsdagens evangelium (Mark. 7:15-20) sammanfaller med firandet av minnesdagen för kyrkofadern Irenaeus av Lyon (c:a 140-200 e. Kr.). Hela hans liv präglades av kampen mot andra århundradets mest spridda villolära, gnosticismen, och hans mest berömda arbete bär beteckningen Adversus haereses, Mot villolärorna, eller mera fullständigt: Framställning och vederläggning av den falskeligen så kallade kunskapen.

Gnosticismens innersta väsen var dess dualism, dess åtskillnad mellan den onda, skapade världen och ett gudomligt väsen bortom allt skapat. Som kroppslig varelse är människan bunden vid den onda, fysiska världen. För att nå gud måste människan befrias från sin jordiska tillvaro genom en särskild "gnosis", kunskap. Denna hänvisning till kunskapen som en särskild frälsningsväg förenar gnosticismen med vår egen tids sekulariserade uppfattning av vetenskapen som den enda möjliga källan till kunskap.

Gnosticismen lockade med en gränslös andlighet utan moraliska förpliktelser. Ireneus konstaterar torrt: "Gott och ont, säger de [gnostikerna] är bara en fråga om personliga åsikter... Ingenting är ont i sig själv". Också här finns tydliga förbindelselinjer mellan 200-talets gnosticism och vår egen tids subjektivistiskt grundade moral. Biskop Anders Nygren hade mer rätt än någon kunde ana, när han vid kyrkomötet 1960 anförde att dess beslut om kvinnliga präster visade hur Svenska kyrkan slagit in på gnosticismens väg.

Mot dessa gnostiska heresier med deras förakt för det materiella och jordiska ställer Ireneus en skapelseteologi på kristen grund. Gud är den som har skapat himmel och jord. Även den i synd fallna skapelsen står under Guds beskydd. Det var mycket tack vare gnosticismen som Kyrkan tvingades att utforma en skapelseteologi som såg positivt på skapelsen och på vad det innebär att vara människa.

Gnostikernas hänvisning till hemliga kunskapskällor tvingade också kyrkan att redogöra för sina egna kunskapskällor i form av apostoliska skrifter. Endast sådana skrifter som var allmänt erkända och via biskopslängder kunde återföras på apostlarna kunde erkännas. Ireneus var den förste som på denna grund sammanställde de fyra nuvarande evangelierna och avvisade alla andra spekulativa "evangelier". Det var med andra ord traditionen som fastställde skriften, inte tvärtom, som man inbland kan få höra.

I motsats till gnostikernas utläggning av frälsningen som en frälsning från jorden, kroppen och den materiella världen förkunnar Ireneus en recapitulatio, en återupprättelse. "Hela skapelsen skall återfå sin ursprungliga skönhet, och människan, Guds avbild, skall – med sin kropp! – förnyas till Guds likhet" (Halldorf, 21 kyrkofäder, s. 46).

I sin bok Bevis för den apostoliska förkunnelsen (Artos bokförlag) ger Ireneus omfattande skriftbevis ur gamla testamentet för centrala kristna trossatser. Många av dessa typologiska bilder används fortfarande i den kristna förkunnelsen och framstår som relevanta och talande som t.ex. följande:

"Liksom människan blev slagen, föll och dog genom en jungfru som var olydig [Eva] så var det på samma sät som människan tog emot livet genom en jungfru som lydde Guds ord [Maria] efter att ha blivit förd till livet genom Livet" (a.a. s. 37).

Överträdelsen som skett vid [paradis-]trädet undanröjdes genom lydnaden på trädet [korset]. Människosonen var lydig mot Gud, spikades på trädet, omintetgjorde kunskapen om det onda och förde in och skänkte kunskap om det goda... genom lydnaden som han genomförde ända till döden, då han hängde på trädet, upplöste han alltså den gamla olydnaden som kom genom trädet (a.a. s. 38).

Kärlekens teokrati

Jag märker att många av mina vänner inom Svenska kyrkan oroar sig inför höstens kyrkoval. Många är besvikna över att Svenska kyrkans frigörelse från staten inte har lett till någon större frihet för kyrkan. I själva verket tycks de politiska partiernas inflytande över Svenska kyrkan snarare ha ökat och för många som arbetar för kyrkans frihet medför det att man ansluter sig till någon "opolitisk" gruppering. En svenskkyrklig präst, Björn Helgesson i Olaus Petri församling i Örebro, hoppas att höstens kyrkoval skall bli det sista med partipolitiska inslag.

Hoppas kan man ju alltid, även om det är föga troligt att så sker, och framför allt: även om de politiska partiernas intresse för Svenska kyrkan skulle upphöra kommer uppdelningen i partier inte att försvinna. Det slår mig att man ständigt försöker hitta på nya syndabockar bakom Svenska kyrkans problem. Är det inte staten så är det partipolitiken. Men lika litet som frigörelsen från staten har lett till någon egentlig frihet för Svenska kyrkan, lika litet kommer en eventuell frigörelse från partipolitiken att leda till den hett efterlängtade friheten. Så länge som man ser på kyrkan som en mänsklig inrättning kommer det att vara så. Paulus brottas med detta faktum i hela första korintierbrevet. "Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper, när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. Det måste till och med finnas olika partier ibland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på..." (1. Kor. 11:18f.).

Paulus lösning på frågan om enhet och mångfald är dubbel. Först och främst en hänvisning till Kristus och vad han har bestämt: "Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er" (1 Kor. 11:23). Här handlar det inte om någon visionär uppenbarelse eller drömsyn utan om en hänvisning till den tradition som Paulus mottagit genom de övriga apostlarna. Inte heller handlar det bara om nattvardens firande utan om kyrkans väsen, om kyrkan som Kristi kropp. Kyrkan är inte bara en andlig inrättning utan i högsta grad kroppslig. Lemmarna kan inte vara utan varandra och icke utan en högsta ledning (1 Kor. 12). För att denna kropp skall fungera måste den styras av den nådegåva som är allra störst, nämligen kärleken (1 Kor. 13).

Om man jämför detta med de föreställningar som i dag existerar om Svenska kyrkans uppbyggnad och nuvarande funktion märker man en djupgående skillnad. Den allmänt rådande uppfattningen om kyrkans struktur och funktion är att man i grunden accepterar att kyrkan skall vara uppbyggd på samma sätt som samhället i övrigt. Den demokratiska folkkyrkotanken har ett djupt grepp också om dem som allra flitigast talar om och arbetar för kyrkans frihet. Den episkopala linjen inom Svenska kyrkan har förvandlats till oigenkännlighet och helt och hållet underordnats den demokratiska linjen. Var det verkligen så som Jesus hade tänkt när han grundade sin Kyrka?

Att man accepterar den demokratiska folkkyrkotanken betyder också att man accepterar kyrkan som en maktfaktor. Mot detta sätt att organisera världen ställer Jesus sitt eget rike. "Mitt rike är icke av denna världen", säger han när han står inför Pilatus. "Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen" (Joh. 18:36). Kyrkans frihet är inte bara en frihet från statlig överhöghet och partipolitiskt käbbel. Den är också en frihet från alla maktanspråk, inte bara andras utan också de egna. Kanske är det i känslan av suget från maktens korridorer som så många har svårt att frigöra sig från de band som binder Svenska kyrkan vid hennes historiskt förflutna.

Maktanspråken fanns redan hos de första lärjungarna. När de båda "åskbröderna", Jakob och Johannes bad Jesus om hedersplatserna i hans rike, väckte det också de övriga lärjungarnas avund och vrede. Men Jesus svarade med ord som tål att upprepas hur många gånger som helst: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk, och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:42-45).

Kanske var det i medvetande om risken för mänskliga maktanspråk som Jesus inrättade sin kyrka på det sätt han gjorde, inte som en demokrati (= folkvälde) utan som en teokrati (= gudsherravälde) med ett apostlakollegium under ledning av en enda apostel. Det är till Petrus, som i prövningens stund minst av allt skulle visa sig vara någon klippa (Joh. 18), som Jesus vänder sig med orden: "Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den" (Matt. 16:18). Teokratin förmedlas i första hand till Petrus till vilken Jesus tre gånger upprepar "Var en herde för mina får. För mina får på bete". Till skillnad från alla andra "kratier" bygger den inte på makt utan på självutgivande och lidande. Herden måste vara beredd att ge sitt liv för fåren. "När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill" (Joh. 21:18). Det är inte en teokrati som bygger på makt utan på självutgivande kärlek, en kärlekens teokrati. Efter sin uppståndelse vänder sig Jesus till Petrus med sin trefaldiga fråga: "Simon, Johannes son, älskar du mig?". Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade "Har du mig kär?" Och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär" (Joh. 21:17).

Evangeliet slutar som det börjar, på en strand vid en sjö, mötesplatsen för himmel och jord, där Jesus överlämnar sitt rike till sina lärjungar. "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:14-19).