Är ondskan obegriplig?

Med anledning av rättegången mot Anders Behring Breivik mediterar Svenska Dagbladets krönikör Kaj Schueler i gårdagens Sv.D. över ondskans natur och avvisar tanken på ondskan som en "abstrakt princip som tycks verka oberoende i världen". Det kan man säkert hålla med om. Ondskan är ingen abstrakt princip utan en i högsta grad konkret företeelse som tar sig uttryck i onda tankar, ord och handlingar. Djur är inte onda. Bara människor kan vara onda – liksom den personligt onda makt vi kallar Satan. Men när krönikören med hänvisning till psykoanalytikern Ludvig Igra föredrar att se onda handlingar som "djupt mänsklig aktiviteter, lika självklara hos människan som hennes förmåga till medkänsla och omsorg", undrar jag om han inte gör det alltför lätt för sig. Det skulle kunna betyda att ondskan är omöjlig att komma till rätta med, att kampen mot den onda är meningslös och allt tal om moral utan innebörd. Visserligen finns det många människor som tänker så och lever så, men för de allra flesta finns det en inbyggd känsla för vad som menas med gott och ont, rätt och fel.

Problemet är att även om vi vet vad som är gott eller ont, rätt eller fel, så handlar vi inte alltid i överensstämmelse med denna insikt. Aposteln Paulus konstaterar: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag". Vi styrs alltså i viss utsträckning av någonting som vi uppfattar som en ond makt, som vi har svårt att göra oss av med eller behärska. Som kristna vet vi att vi inte klarar detta på egen hand eller av egen kraft, men vi vet också att det finns en hjälp att få, en hjälp som Kyrkan tillhandahåller i ord och sakrament.

Är ondskan alltid obegriplig? Ja, kanske till sitt ursprung även om berättelsen om syndafallet försöker göra den begriplig. Säkert också existentiellt som en styrande makt i vårt eget liv. Men den är inte ogripbar, den är inte omöjlig att gripa sig an med, även om vi behöver hjälp.