Den bortglömda auktoriteten

Vi kommer nu över till en fråga som bör vara minst lika brännande som den om det förträngda trosbegreppet, nämligen om den bortglömda läroauktoriteten. Auktoritet är ett negativt laddat ord, som ingen gärna vill ta i sin mun. Rädslan har lett till att predikanter gärna talar om sin egen "personliga" tro för att slippa tala om kyrkans tro eller trons "sanning". Men alla litar vi mer eller mindre medvetet på auktoriteter – inte minst i vardagslivet. Livet skulle bli omöjligt att leva om vi inte litade på piloten, läkaren, bilreparatören o.s.v. Också i det religiösa livet har vi våra olika auktoriteter som följt oss genom livet, det må nu vara 1500-talets reformatorer, 1800-talets väckelsepredikanter eller 1900-talets andeinspirerade ledare. Ibland byter vi auktoritet ungefär som man byter kläder.

Nej, stopp, säger någon. Det är Skriften allena som gäller. ”Skriften allena”, sola scriptura, var ett annat av reformatorernas slagord, men redan när ordet präglades på 1500-talet var man oense om vad Skriften egentligen sade. ”Skriften allena” är ett slagord som döljer en komplicerad verklighet både när det gäller Bibelns omfång (66 böcker eller 73 eller något annat) och Bibelns tolkning. Ty det är ofrånkomligt att Bibeln måste tolkas och det är här som frågan om auktoriteten blir aktuell.

De flesta kyrkor (men det finns undantag) har en eller flera trosbekännelser som ger en fingervisning om Bibelns tolkning. De har en aktningsvärd ålder och är ofta äldre än själva bibelkanon, som man blev överens om först omkring år 400, även om de enskilda bibelböckerna givetvis är äldre. Denna trostradition, som till sina äldsta delar härstammar från apostlarnas dagar, har haft en avgörande betydelse både för bibelkanons tillkomst och för Bibelns tolkning. Det betyder att det vid sidan av Skriften alltid har funnits en lärotradition för Skriftens tolkning. Det är givetvis av stor betydelse till vilken auktoritet man ansluter sig, om det är till den odelade kyrkan, till Luther, Zwingli, Calvin, till Schartau, Rosenius, Waldenström, till William Booth eller Lewi Pethrus. Också när det gäller lärotraditionen ställs vi inför ett val: mellan det som är individcentrerat och begränsat (och därmed kyrkosplittrande) eller kyrkogrundat och allomfattande, d.v.s. katolskt.

 Därmed har jag kommit till slutet av mina reflektioner. Kanske manar de till uppbrott, kanske inte. Men under alla omständigheter manar de till insikt om att de verkliga bevekelsegrunderna för att bryta upp eller stanna kvar kanske ligger djupare än man tänkt sig.