Den förträngda tron

Jag började i går min analys av det frikyrkliga "upproret" med att konstatera att ett förträngt och ensidigt trosbegrepp kan vara orsak till en del av missnöjesyttringarna. Den personliga tron på Gud och på Jesus Kristus (besläktad med den tro som vi i vardagslag möter vår omgivning med) är visserligen ytterst viktig men måste som komplement innesluta ett bifall till det som Gud och Jesus har sagt och gjort och som Bibeln är vårt viktigaste vittnesbörd om. Det är på den punkten som tron behöver växa. Tron är inte bara den tro med vilken vi tror (fides qua creditur) utan också innehållet i den tro som vi omfattar (fides quae creditur). Till det som tron omfattar hör bl.a. det faktum att Kristus har grundat sin kyrka, instiftat apostlaämbetet och utsett Petrus till dess ledare (Joh. 21:15-17). Det är till denna kyrka som Jesus givit sitt löfte om att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den (Matt. 16:18). Det är också till apostlarna som Jesus säger att han har mycket att säga som de inte kan ta emot just nu men som de skall bli vägledda i när sanningens Ande kommer (Joh. 16:12f.). Kristus har givit sin kyrka ett läroämbete med uppgift att förvalta de sanningar som Gud har uppenbarat i Jesus Kristus.

Att Jesus skulle ha grundlagt och inrättat sin kyrka så funktionellt är för många en svårsmält tanke eftersom den rådande individualismen och det försnävade trosbegreppet lägger betydelsen av tron helt och hållet på den enskilde och låter kyrkan som trons förvaltare träda i bakgrunden eller helt försvinna. Också väckelserörelserna – hur viktiga de än kan ha varit och fortfarande kan vara – har bidragit till detta genom sin koncentration på den enskildes omvändelse. Av detta lider inte bara frikyrkorörelsen och Svenska kyrkan utan hela vårt samhälles uppfattning om vad som menas med kristen tro.

Kanske är det tröttheten inför det individualistiska perspektivet och det därmed sammanhängande godtycket som gör att företrädare för frikyrkligheten söker sig till stabilare institutioner. Men som många kommentatorer har påpekat: man skall inte låta lura sig av den yttre stabilitet som Svenska kyrkan tycks visa i sin organisation, sin föreskrivna gudstjänstordning och sin stabila ekonomi. Under den stabila överrocken råder – med ett antal lysande undantag – samma individualism och samma försnävade trosbegrepp. Den yttre stabiliteten upprätthålls dessutom med politisk hjälp i det s.k. demokratiska folkkyrkosystemet, som ersatt kungen eller fursten, som i sin tur ersatt påven och som minst av allt är någon garanti för att tron förvaltas rätt. Något läroämbete eller traditionsförmedlande ämbete att tala om existerar inte i Svenska kyrkan.