"Verklig" ekumenik?

Med anledning av den s.k. Jesusmanifestationen som skall äga rum i Stockholm den 12 maj, gör Linda Bergling ett inlägg i tidningen Dagen som handlar om "verklig" ekumenik. "Verklig ekumenik", skriver hon, "är inte att ha samma lära, likadant gudstjänstfirande, likadan kyrkoorganisation, ha liknande moraluppfattningar eller samma visioner. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, med bevarad kärlek, trots alla olikheter." Jesusmanifestationen behandlas också – med en hänvisning till Linda Berglings artikel – av Bengt Malmgren i hans blogg.

Låt mig först säga att jag på allt sätt sympatiserar med Jesusmanifestationen och dess målsättning: att vara ett gemensamt vittnesbörd från kyrkornas sida om den gemensamma tron på Jesus Kristus. Att upphöja detta till den enda "verkliga" ekumeniken med utmönstring av alla andra ekumeniska strävanden är emellertid ganska magstarkt. Det vittnar snarast om en slags trötthet inför alla tidigare försök till ekumeniska överenskommelser – som dock har lett fram till avsevärda framsteg. Att ur ekumeniken utmönstra frågor om gudstjänstfirande, kyrkoorganisation, moraluppfattningar och visioner leder till en slags "mini"-ekumenik, som visserligen kan ha sitt värde i samband med en Jesusmanifestation, men som inte är hållbar i längden. Det står också i strid med Jesu ord om att han genom sin Ande skall leda oss fram till "hela" sanningen (Joh. 16:13). Låt oss därför ta Jesusmanifestationen för vad den är: ett vittnesbörd inför världen – men inte den enda "verkliga" ekumeniken.