Den svenskkyrkliga biskopen Antje Jackelén har upptäckt att svenska affärsmän är tafatta i att föra samtal med sina utländska kollegor eftersom de bara kan prata pengar eller möjligen golf, medan deras utländska kollegor också vill prata litteratur, konst och religion. I Sydsvenskan skriver hon att "Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt". Hennes lösning är att samhället och den sekulära staten måste matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa. Dock säger hon ingenting om hur de affärsmän som skall ge landet tillväxt skall få del av dessa värderingar, någonting som Carina Johansson nogsamt påpekat i sin blogg.
Att försöka intressera människor för religion genom att påpeka dess nytta för den ekonomiska tillväxten förefaller dock minst sagt dubiöst och skulle av den som "söker för att finna" närmast betraktas som ett ofint bondfångeri. Vad sökande människor söker är inte i första hand religionens etiska värderingar eller kulturella uttryck utan svar på sina existentiella frågor: Vad är meningen med allt? Vad lever jag för? Är livet ingenting annat än makt, pengar och sex? Att över huvud taget motivera religion utifrån samhällsnyttan torde inte vara till nytta varken för samhället, kyrkan eller individen.
Av religionens olika uttrycksformer, tro, moral och kult är tron central. Själva sanningsfrågan har sedan Hedenius angrepp på 1950-talet fått föra en undanskymd tillvaro. Inte heller biskop Jackelén tycks tillmäta den någon större betydelse, i varje fall inte i detta sammanhang. I stället sätter hon sitt hopp till "den etik som förenar de flesta religiösa traditioner". Denna etik är i själva verket ingenting annat än den naturliga lagen, den som man inte bara möter i religiösa sammanhang utan i varje människas hjärta, troende eller icke troende. För att tillämpa den behöver man inte vända sig till någon kyrka eller religion, bara till sitt eget samvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar