Praktiskt taget dagligen matas vi med nyheter från inbördeskriget i Syrien. Med rätta förfasar vi oss över det våld som utövas och som i hög grad drabbar civila i Aleppo och andra städer. Tiotusentals människor befinner sig på flykt i Turkiet, Jordan och andra närbelägna länder. Men vem skall vi egentligen hålla på, regeringstrupperna eller de s.k. rebellerna? För många tycks valet vara självklart: rebellerna – mot en regeringsmakt som urartat och fyller oss med avsmak inte minst genom sin styrka och sin tillgång till tunga vapen. För många syrier är valet inte lika självklart. Man fruktar inte bara Assad utan också den makt eller de maktstrider som skulle bli ett resultat av Assads fall. Bl.a. de kristna fruktar icke utan skäl ett islamistiskt övertagande av regeringsmakten (se t.ex. Vad kommer efter Assad?)
Men vem är den egentliga fienden? För Assad är det rebellerna, för rebellerna är det Assad. Det är lätt att måla allt i svart och vitt. Båda sidor åberopar sig dessutom på Guds hjälp. Men tänk om den egentliga fienden inte befinner sig på andra sidan fronten utan i de egna leden, kanske t.o.m. i det egna hjärtat? Mig förefaller det som om den egentliga fienden utgörs av själva makthungern. I en miljö där talet om demokrati bara betyder att den ena sidan skall segra och komma till makten är det oerhört långt till en fungerande fred. Den enda möjligheten är nödvändigheten att komma till insikt om en maktfördelning där båda sidor – eller flera parter – har möjlighet att inte bara komma till tals utan också att fritt få verka. Men vägen dit tycks oändlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar