Att bejaka mångfalden eller förneka den

I måndagens Sv. D. skrev Hans Ingvar Roth under rubriken "Mångfalden ett starkt försvar för religionsfriheten" om skillnaden mellan amerikansk och europeisk inställning till religionsfrihet med utgångspunkt från Martha Bussbaums The new religious intolerance: Overcoming the politics of fear in an anxious age. Den amerikanska inställningen har alltsedan självständighetsförklaringen i stor utsträckning präglats av tolerans mellan olika religioner och religiösa uttryck, något som sammanhänger med att många av invandrarna från Europa redan från början drivits av en stark frihetslängtan från det religiösa enhetsförtryck som rått i deras hemländer (jfr. Petter Jönssons amerikaresa: "Han ville bort till det stora landet i väster där ingen kung finns och inga kitsliga präster"). Det amerikanska samhället har därför varit mycket mer tolerant och tillåtande mot olika religiösa uttryck och former än det europeiska.

Europa har däremot i stor utsträckning präglats av enhet i religionen, där den vägledande principen varit cuius regio, eius religio, d.v.s. härskaren bestämmer trostillhörigheten åt sina undersåtar. Där har statskyrkosystemet ansetts förenligt med religionsfriheten, en anomali som varit otänkbar i det amerikanska samhället. I kraft av sin historiska dominans kan detta system i stor utsträckning alltjämt sägas gälla även om det inte längre är kungen som bestämmer trostillhörigheten utan den allmänna opinionen som bestämmer uppförandekoden.  Allt som avviker från "det normala" uppfattas som ett hot, vare sig det är fråga om slöjor, "religiös slakt" eller manlig omskärelse.

Förnekelsen av mångfalden kan emellertid ske också på ett mera subtilt sätt, något som  Emilia Ericson, kommunikatör för humanisterna, tycker sig ha upplevt på Almedalsveckan vid ett samtal om mångfald och religion mellan imamen Othman AL Tawalbeh, Fryshuset, och domprosten Mats Hermansson, Visby. Talarna var tydligen rörande eniga inte bara i etiska spörsmål utan också i rena trosfrågor, något som Ericson finner oroväckande och enligt henne gör det omöjligt att föra en diskussion eller att argumentera i sakfrågor. Här förnekas den religiösa mångfalden inte genom avståndstagande utan genom kompromiss, något som gör religionen ointressant.

Lösningen måste ligga i att bejaka både mångfalden och toleransen utan att fördenskull förneka skillnaderna, något som katolska kyrkan formulerade redan för 50 år sedan vid Andra Vatikankonciliet genom sina dokument om Kyrkan och de icke-kristna religionerna (se en sammanfattning i Kaj Engelhart, Kyrkan och religionerna). De spår av sanning som de icke-kristna religionerna bär vittnesbörd om skall inte förnekas men får sin fulla mening först genom uppenbarelsen i Jesus Kristus. Det är endast i det öppna mötet mellan religionerna som den uppenbarade sanningen kan göra sig gällande.