På Newsmill skriver imamen Agha Yahya Khan om problemet med agressiva muslimer. Islams fiender består inte bara av dem som hädar och kränker Islam utifrån utan också av de muslimer som griper till våld som ett svar på dessa kränkningar. Han undrar vem som skall lära båda dessa grupper att respektera andra religioner och deras profeter.
Det tillkommer inte mig att lösa ett inommuslimskt problem. I det fallet kan jag bara svara med ett ord ur Hebreerbrevet som gäller varje kristen som hädas och kränks för sin tro: "Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fienskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet" (Hebr. 12:2-3). Jag kan också hänvisa till mitt blogginlägg En Gud som låter sig hädas.
Däremot vill jag för ett ögonblick uppehålla mig vid de problem som är förknippade med yttrandefrihet. Jag delar imamens åsikt om att ytrandefriheten inte är någon helig föreskrift eller ens rättighet, även om många skribenter, författare eller journalister i sin iver att försvara yttrandefriheten möjligen skulle anse den vara en "helig" rättighet, som inte får ifrågasättas. Vad man ur kristen synvinkel kan säga är att talet är en Guds gåva med vilken det också följer ett ansvar.
Yttrandefriheten är inte moraliskt obegränsad. För detta vill jag anföra följande argument. Yttrandefrihet är inte detsamma som handlingsfrihet. Många konstnären balanserar på gränsen mellan yttrandefrihet och handlingsfrihet genom s.k. konstprojekt genom vilka man ingriper i andra människors liv t.ex. genom att spela vansinnig eller genom att utsätta andra människor för skada eller fara. Yttrandefrihet innefattar därför inte handlingsfrihet även om handlingsfriheten sker under yttrandefrihetens täckmantel.
Det finns ingen glasklar gräns mellan yttranden och handlingar. Det är en truism att säga att våra yttranden påverkar andra människors handlingar. Det är ju det som kännetecknar oss människor som gemenskapsvarelser. För att ta ett enkelt exempel ur evangelierna; En officer i Kafarnaum säger vid ett tillfälle till Jesus: "Säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han". Vi påverkar våra människor med uppmaningar och befallningar men också med mera harmlösa yttranden, kanske insinuationer eller antydningar. Med våra ord kan vi också inspirera till våldshandlingar och på det sättet bli medskyldiga till att andra människor kommer till skada. S.k. performativa yttranden är yttranden som genom sin funktion är avsedda att leda till eller i varje fall leder till handlingar. Därför är yttrandefriheten inte moraliskt obegränsad utan måste alltid ta hänsyn till omständigheterna och sammanhanget.
Yttrandefrihet är en god sak som väl behöver hävdas och försvaras, men den måste också balanseras med olika former av hänsyn för att inte leda till våldshandlingar. Yttrandefriheten har gränser även om man inte alltid med bestämdhet kan säga exakt var gränserna går. Det är och förblir en bedömningsfråga. Yttrandefriheten måste kombineras med andra moraliska överväganden. Den är aldrig ovillkorlig.
Det fordras med andra ord hänsyn och återhållsamhet både av dem som nyttjar yttrandefrihetens stora gåva och av dem som blir utsatta för dess missbruk.
Se också tisdagens understreckare i Sv.D. om toleransens kris, där behovet av omdöme i yttrandefrihetsfrågor understryks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar