I nummer 7/2012 av tidskriften Signum har fil.dr. Gunilla Maria Olsson publicerat en artikel om äktenskapssynens förändring under det gångna seklet. Hon beskriver där hur äktenskapet från att ha varit en arbetsgemenskap för social och ekonomisk trygghet via kärnfamiljen och dess uppdelning i manliga förvärvsarbetare och kvinnliga hemmafruar så småningom utvecklats till att alltmer uppfattas bara som en symbol för individuell och känslomässig tillfredsställelse för de ingående parterna. Eftersom symbolvärdet är ringa har det öppnat vägen för både samboformer och homoäktenskap. I denna beskrivning saknas varje antydan om att kyrkans äktenskapssyn skulle ha spelat någon roll för att upprätthålla traditionell äktenskapssyn. Större delen av Sveriges befolkning har dock under denna tid inte bara tillhört Svenska kyrkan utan också fram till senare delen av 1900-talet låtit sig vigas till äktenskap i denna kyrka. Vigselordningens ord om äktenskapet som en Guds stiftelse och ett heligt förbund kan knappast ha klingat för helt döva öron, i varje fall torde de ha haft åtminstone en fördröjande effekt på äktenskapssynens förändring.
Efter denna genomgång, där frågorna om äktenskapslöftenas och barnalstringens betydelse för äktenskapssynen lyser med sin frånvaro, följer ett ideologiskt avsnitt där författaren beskriver en äktenskapssyn, som ständigt anpassas till rådande samhällsförhållanden. I stället för att låta äktenskapet vara samhällsbärande och omfatta endast en man och en kvinna och med släktets fortbestånd som grundläggande uppdrag framstår äktenskapet endast som en symbolhandling med uppgift att manifestera olika parförhållandens längtan efter kärlek. Författaren är dock medveten om bristerna i en sådan blott symbolisk äktenskapsuppfattning och åberopar Johannes Paulus II:s Theology of the Body för att fylla tomheten med något slags innehåll. Innehållet skulle bestå i att "människan är skapad för ett givande och att man och kvinna kan upprätta bestående band, som inte förminskar och begränsar utan tvärtom befriar och utvecklar båda till självständiga människor".
Det är svårt att utifrån artikeln se på vilket sätt Johannes Paulus II:s tankar skulle kunna bidra till en fördjupad äktenskapssyn eftersom författaren begränsar det rika material som påven tillhandahåller till att enbart handla om hur två människor "ger sig till varandra". Problemet är att Gunilla Maria Olsson betraktar äktenskapet enbart ur sociologisk synvinkel som någonting med tiden ständigt föränderligt medan Johannes Paulus II självklart ser äktenskapet som en gudomlig instiftelse med en tydlig oföränderlig och sakramental innebörd. "Kroppens teologi" kan inte försnävas till något som bara har med sexualiteten och känslolivet att göra. Johannes Paulus II har tagit som sin uppgift att ge en betydligt mer grundläggande syn på vad äktenskapet innebär. Jag vill exemplifiera detta på några punkter.
Genom att utgå från Jesu ord till fariseerna i Mark. 10:1-12 resp. Matt. 19:1-12 om hur det förhållit sig med äktenskapet "från början", visar Johannes Paulus att äktenskapet redan i skapelsen har med människans existens att göra. Den äldre skapelseberättelsen (1 Mos. 2:4-24) visar hur människan (adām), i sin ensamhet ännu inte är en fullkomlig skapelse (1 Mos. 2:18). Också människan själv uppfattar sin ensamhet som en brist (1 Mos. 2:20). Efter kvinnans skapelse ur den första människans sida utbrister denne: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött" (1 Mos. 2:23). Ensamheten är bruten. Mannen ser i kvinnan det stöd för sin egen identitet som han har saknat ("honom till hjälp") och vice versa. Människan är inte en individ, som i ensamhet skall "förverkliga" sig själv utan en relationsvarelse, som förverkligar sig själv genom att "förlora sig själv" till en annan människa.
Djupast blir denna relation i det varaktiga förbundet mellan en man och en kvinna: "'Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla fast vid sin hustru, och så skall de två bli ett kött.' Så är de inte längre två utan ett kött. Vad alltså Gud har sammanfogat, får människan inte skilja åt" (Mark. 10:7-8; Matt. 19:5-6). Uttrycket "ett kött" är inte bara en bild för den sexuella gemenskapen utan också för den andliga och personliga gemenskap som Andra vatikankonciliet (GS 12) kallar communio personarum, d.v.s. personernas delaktighet i varandra.
Det är först efter kvinnans skapelse som människan kan framträda som en fullkomlig varelse, som Guds avbild. "Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika'... Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade ha henne, till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:26f.) Det "låt oss" och "vår avbild" som exegeter ofta tolkar som ett pluralis majestatis kan också tolkas som en överläggning inom den heliga Treenigheten. Det är som man och kvinna människan framträder som Guds avbild. I denna ömsesidighet avspeglar hon enheten i den heliga Treenigheten. Äktenskapet har redan från början en sakramental innebörd både genom att spegla en gudomlig verklighet och genom den nåd det förmedlar för uppdragets fullbordan:
"Och Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er'" (1 Mos. 1:28). Äktenskapet innesluter två saker: fruktsamhet och arbete. Liksom den heliga Treenigheten inte bara består av Fadern och Sonen utan också av den helige Ande (som enligt västerländsk tradition utgår av Fadern och Sonen), så fullbordas också äktenskapet genom kropparnas fruktsamhet och arbete. Utan denna grundläggande syftning skulle äktenskapet sakna mening. Så har också Kyrkan uppfattat saken, något som t.ex. framgår av Svenska kyrkans vigselordning från 1942: "Äktenskapet är stiftat av Gud till samhällets bestånd och till förenade makars inbördes hjälp, att lätta livets mödor, mildra mötande bekymmer och genom en omsorgsfull uppfostran bereda efterkommandes välfärd". Äktenskapet är m.a.o. en viktig byggsten för samhällets gemensamma goda. Att äktenskapet inte längre är en arbetsgemenskap som på bondesamhällets tid betyder inte att makarnas enskilda eller gemensamma arbete för barnens framtid skulle ha spelat ut sin roll. Det är kanske t.o.m. viktigare i dag än tidigare, då det ofta ägde rum på ett omedvetet sätt.
Det är nödvändigt att också i vår tid ge äktenskapet en grundläggande och hållbar motivering. Det kan aldrig ske bara genom att ge praktiska eller känslomässiga skäl för det. Utan en religiöst grundad äktenskapssyn blir "äktenskap" bara en lek med ord. Johannes Paulus II har kanske grundligare än någon annan förmått att ge en sådan äktenskapssyn i sin Theology of the Body.
För en utförligare presentation av Theology of the Body, se t.ex. följande länk:
http://www.hprweb.com/2013/01/john-paul-iis-triptych-of-the-human-person/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar