Kyrkans ritualer något för ateister?

Icke-troende beter sig som kristna! utropar Anina Rabe i Svenska Dagbladets kulturbilaga och frågar sig om man verkligen kan äta kakan, d.v.s. vara ateist och gudsförnekare, och ändock ha kakan kvar, d.v.s. utnyttja religionens ritualer. Jo då, det kan man, vilket både hon själv och Björn Ulvaeus är exempel på. Religionen består nämligen inte bara av trosföreställningar utan också av ritualer. Somliga ritualer är ordlösa – som att tända ett ljus – och kräver ingen formulerad bekännelse, men tänder man ett ljus för jungfru Maria är handlingen förmodligen inte längre helt ordlös utan fylld av något slags innehåll. Också korstecknet är till det yttre en ordlös handling men likväl fyllt av kristet innehåll. Dop och konfirmation är givetvis kristna ritualer men behöver inte nödvändigtvis vara det för den som bara deltar som åskådare eller åhörare. Jag tycker inte att man som ateist behöver göra sig bekymmer över att delta i kristna ritualer lika litet som man behöver förfasa sig över att skolbarn får delta i skolavslutningar i kyrkan även om där sjungs en psalm eller bes en bön. Vi människor är nämligen skapade till att tänka själva och komma fram till en livsåskådning (se mitt inlägg om Tradition som ger frihet). Till denna livsåskådning bidrar i själva verket allt vi möter.

Ritualer är gränsföreteelser och därför utmärkta som "andningshål" i en komprimerad vardag. De ställer inte nödvändigtvis några krav på dem som deltar på ett oreflekterat sätt, men de kan ge incitament till att tänka vidare eller till att bara få "vara". För mig ligger det ingenting "komiskt" i att också en ateist kan behöva detta. I själva verket är det bra om vi alla, ateister eller troende, någon gång kan få mötas i tystnad och ordlöshet utan att ständigt "pracka på" varandra våra egna åsikter eller trosföreställningar.

"Icke-troende beter sig som kristna". Utsagan kan också tolkas på ett sätt som Anina Rabe inte avser. Då handlar det om vår moral, hur vi lever. Det finns en naturlig lag gemensam för alla människor om att icke döda, icke stjäla, icke ljuga eller leva i otrohet, där kristna och icke-troende utan vidare kan mötas. Den finns kodifierad i det som brukar kallas den andra tavlan i tio Guds bud, men också på andra håll. För sina efterföljare ställer Kristus emellertid  en rad krav som vida övergår vad den naturliga lagen säger, nämligen att älska sin fiende, att vända andra kinden till, att be för sina förföljare o.s.v., ting som man normalt inte brukar kräva av alla människor, men som man brukar förknippa med den s.k. bergspredikan i Matt. 5-7.
Om icke-troende i det fallet beter sig som kristna är det väl bara bra. Värre är det i så fall när kristna beter sig som icke-troende.

Se också Religionsvetenskapliga kommentarer: Den religionslika ateismen