Vart är vi på väg?

I de apokryfa Petrusakterna berättas om hur aposteln Petrus på flykt undan förföljelserna i Rom möter den uppståndne Jesus utanför stadsmuren. Då Petrus frågar Jesus "Herre vart går du?" (Domine, quo vadis?) svarar Jesus: "Jag går för att bli korsfäst på nytt", något som ingjuter nytt mod och hopp i Petrus så att han vänder tillbaka för att möta sitt öde. Därmed uppfyller han också en förutsägelse från Jesus i Joh. 3:16 då Jesus på en liknande fråga från Petrus svarar: "Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig". Petrus sätt att följa Jesus tog sig enligt Petrusakterna uttryck i att han bad att få bli korsfäst med huvudet nedåt.

"Vart går du?" är en fråga som vi skulle kunna ställa till oss själva med tanke på den tidsanda som råder. Eller som frågan formuleras i tv-serien På spåret: Vart är vi på väg? Den nuvarande påven, Benedikt XVI berör saken i sina senaste jultal till kurian och till kardinalskollegiet. I jultalet till kurian påpekar han, att även om det råder samstämmighet kring sådana värden som solidaritet, förpliktelser mot nästan och ansvar gentemot fattiga och lidande, så saknas ofta motivation för den enskilde och för samhället att praktisera försakelse och offer. Insikt och vilja går inte alltid hand i hand. Genom att i första hand se till egna, personliga intressen förmörkar viljan ofta insikten (jfr. Paulus: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag", Rom. 7:19). Den nuvarande etiska krisen reser en grundläggande fråga: var finns det ljus, som inte bara upplyser tanken utan också värmer viljan?

Samma fråga om nödvändigheten av förpliktelse och offer ställer påven också i jultalet till kardinalskollegiet. Är det möjligt att ge livslånga löften? Står det inte i motsättning till människans frihet och självförverkligande? Människans vägran att avge löften och förpliktelser – som ett resultat av missuppfattning om frihet och självförverkligande eller som en önskan om att slippa lidande – betyder att människan blir sluten inom sig själv. Bara genom självutgivande finner människan sig själv och kan öppna sig för andra. Bara genom att låta sig förändras genom lidande kan människan upptäcka djupet av sin mänsklighet (jfr. mitt blogginlägg om Kroppens teologi).

Vart är vi på väg? Det är en fråga som i hög grad gäller människosynen. Vi förfasar oss över nazismens missgärningar med utrotning av 6 miljoner judar under andra världskriget, något som vi blivit påminda om genom Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg och Göran Rosenbergs bok om sin far.  Men vi blundar gärna för att vi under tjugofem år själva på "laglig" väg aborterat 1 miljon ofödda barn. Sådan är myten om den "lyckliga" människan, som befriad från alla förpliktelser försöker hitta sitt egenvärde utan att förstå att hennes värdighet ligger i hennes relationer till andra.

Vart är vi på väg? Frågan har en djupare dimension än den har i frågesporten På spåret. Vart är vi som mänsklighet på väg – mot en allt större individualism och därmed isolering eller mot återupptäckten av nödvändigheten av medmänsklighet, av förpliktelser och löften?

Vart är vi på väg?

Vad är målet för vår färd?

Har jag valt det rätta spåret

för min färd det nya året,

så att jag vid resans slut

ej på nytt får ropa ut:

Var är målet för min färd?

Vart är vi på väg?


Läs gärna följande artikel av A. N. Wilson i The Mail