Påvefunderingar kring vishet och dårskap

Under rubriken Franciskus kan bli samvetes påve skriver Carl-Otto Werkelid i Svenska Dagbladet både om den nyligen abdikerade och om den nu valde påven en artikel, som enligt min mening i alltför hög grad styrs av politiska bedömningar. Att abdikationen skulle ses som Benedikt XVI:s största och viktigaste insats och att påvestolen endast skulle ha varit ett mål för hans karriärsträvan är rent subjektiva påståenden, som inte tjänar något annat syfte än att ta heder och ära av en påve som aldrig önskat något annat än att efter sina förutsättningar tjäna Kyrkan. Ingen människa – inte ens en påve – kan vara allt, och vi skall i det sammanhanget inte glömma vad Benedikt XVI betytt genom sina Jesusböcker och encyklikor, sina ekumeniska och religionsöppna möten i Andra Vatikankonciliets anda samt framför allt genom sitt religionsfilosofiskt grundade sökande efter Sanningen i motsats till västvärldens materialistiska världsåskådning. Benedikt XVI är den som i hög grad givit oss instrument för att möta de grundläggande utmaningar som vår tid världsåskådningsmässigt ställer oss inför.

Också när det gäller den nytillträdde påven är det politiska förhoppningar i moraliskt brännande frågor som står i förgrunden. Det är Kyrkans syn på homosexualitet, sexualmoral och preventivmedel som måste utmanas. Egendomligt nog nämns inte abortfrågan och inte heller frågan om människovärdet. Ändock är frågan om människovärdet grundläggande inte minst för sexualetiken. Man får ett intryck av att Kyrkans största problem skulle ligga i hennes bristande anpassning till omvärlden och inte till att bevara den givna gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus. För egen del tror jag att Kyrkans framtid och attraktionskraft ligger mer i att vara en stötesten för världen än att vara ett verktyg för upplösning av det givna trosfundamentet.

Paulus skriver i sitt första brev till församlingen i Korint: "Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna" (1 Kor. 1:18-25).