Surrogatmödraskap – en återvändsgränd

SMER:s (Staten medicinsk-etiska råd) uttalande till förmån för att legalisera s.k. surrogatmödrar har med rätta väckt starka invändningar bl.a. från Sveriges Kvinnliga Läkares Förening och Sveriges Kvinnolobby, som i en gemensam insändare Kvinnors kroppar inte bara en behållare kraftigt opponerar mot den patriarkala kvinnosyn som tar sig uttryck i att kvinnokroppen skall vara ett redskap tillgängligt för andra. Det argument som SMER anför är att nya medicinska metoder gör det möjligt med surrogatmödraskap – alltså finns det ingenting att invända mot den praktiska tillämpningen. Det är utomordentligt förvånande att ett etiskt råd, som ju är tillsatt för att bevaka etiska frågor, inte förmår se djupare i vad som står på spel.

Bakom SMER:s uttalande står något som är långt mer grundläggande än en patriarkal kvinnosyn, nämligen en mekanistisk syn på den mänskliga tillvaron. Människan förtingligas. Surrogatmamman betraktas i princip inte som något annat än en äggkläckningsmaskin. Vad som är möjligt att göra skall också göras. Vetenskapen dikterar etiken och ingenting får hindra tillämpningen av dess resultat.

Men det finns också andra viktiga synpunkter. Trots allt tal om "kontrakt" mellan surrogatmamman och "beställaren" bäddar surrogatmödraskapet för känslomässiga konflikter mellan parterna. Att vänta barn är ingen liten omställning. Relationen mellan den gravida mamman och det väntade barnet är av en alldeles speciell art, som inte liknar någon annan mänsklig relation. Den berör hennes identitet som kvinna. Att lämna ifrån sig ett nyfött barn påverkar henne till både kropp och själ alldeles oavsett hur barnet har blivit avlat. Det är ingenting mindre än en identitetsförlust. Att låna ut sin livmoder är inte som att låna ut sin bil. Vad händer om surrogatmamman vägrar att lämna ifrån sig det barn hon fött? Det kan bli ett spel på liv och död med det oskyldiga barnet som offer.

Barn är ingen rättighet. Barn är ingenting som man "skaffar" sig. Barn är en gåva och absolut ingen handelsvara. Alla kan inte få barn. Att acceptera barnlöshet är ingen identitetsförlust men kräver mognad. Det är inte utan betydelse att det framför allt är homosexuella par som är drivande bakom kravet på surrogatmödrar. Genom krav på surrogatmödraskap tror man sig kunna uppnå samma ställning som heterosexuella par och kravet liknar därigenom kravet på äktenskap för homosexuella.

Men det finns en punkt där homosexuella par aldrig kan uppnå jämställdhet med heterosexuella och det ligger i sakens natur: man kan aldrig avla egna barn tillsammans. Denna olikhet måste man acceptera utan att fördenskull ställa krav på surrogat som förblir surrogat och aldrig kan ersätta den djupaste bristen: att inte kunna avla gemensamma barn med arvsanlag från båda sidor.

Se också Signum: Surrogatmödraskapets baksida
och Dagen: Surrogatmamma – inget steg framåt
Här ett exempel på vad som kan hända: Catholic Culture
Sveriges Kristna Råd om surrogatmödraskap