Under rubriken "Människooffer i Sverige?" skriver Dick Harrison om äldre medeltida seder som omvittnas både i historiska skildringar hos Adam av Bremen och genom utgrävningar av förkristna medeltida gravar. Trälar betraktades som egendomar som via halshuggning fick följa sina herrar i graven.
Dessvärre är detta icke bara ett historiskt kuriosum utan också ett nutida faktum. Genom aborter offras i dag levande men ofödda barn till förmån för sina föräldrars välgång, framgång och lycka. Fostret betraktas som en egendom utan värde. Genom eufemistiska omskrivningar kallar man det ofödda barnet för "cellklump" eller "liv i vardande", trots att det är ett ofrånkomligt faktum att fostret redan från början äger hela den biologiska och psykiska utrustning som den vuxna människan är försedd med. Det går icke att blunda för att abort är ett människooffer, ett offer man gör till förmån för någon annan – i detta fall till förmån för föräldrarna – eller kanske t.o.m. för samhället?
Man kan fundera över hur ett välfärdssamhälle som det moderna svenska samhället så till den grad lyckas förtränga det som i andra sammanhang betraktas som ett väletablerat vetenskapligt faktum, nämligen att fostret äger hela den uppsättning gener som också den vuxne är utrustad med. Det är icke en del av kvinnans kropp utan en självständig, levande individ. Denna förträngning sammanfaller i tiden men den förvandling av moraluppfattningen som ägt rum när moralen inte längre bygger på en människas handlingar gentemot andra (dygdemoral) utan på hennes egen individuella och känslomässiga tillfredsställelse (lyckomoral).
En tänkbar mot-maxim för vår tid skulle kunna vara: Det är viktigare att göra gott än att må gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar